Italien värt mer än Immobiles tjuvnyp
I italiensk fotboll är allt underordnat resultatet men det borde finnas gränser för allt. Börjar förstå att inga lagkamrater under Immobiles år i Dortmund bjöd ut honom på middag.
Att Italien spelar semifinal känns logiskt med tanke på den form laget visat upp under de senaste åren. Den gyllene generation Belgien ståtat med har inte vunnit någonting alls. Chansen finns ännu men kanske är det dags att pröva någonting nytt.
Italien är ett land med den godaste maten, de utmärkta vinerna, de vackra piazzorna, de välsittande kostymerna, de finaste olivoljorna och historiens mäktiga vingslag över sig. Ett land med anor och kultur de flesta andra nationer bara kan drömma om.
Ciro Immobile är hemma från Torre Annunziata, utanför Napoli och nära Pompeji. Staden som försvann med det berömda vulkanutbrottet för knappt 2000 år sedan.
Före det stred upprorsmakare från regionen mot det romerska imperiet. Det gick naturligtvis illa till slut och rikets vedergällning var den sedvanliga. Utplåning, avrättningar och så vidare.
Med det blodet rinnande i sina vener skulle man kunna tro att Immobile kunde känna lite vördnad över arvet han borde förvalta.
Scenerna vid Italiens mål där han ligger och vrider sig i hopp om att filma till sig en straff borde straffas hårt. Hellre att VAR skulle användas för att effektivt utrota denna styggelse än för att mäta lilltån på en spelare för att avgöra om tånageln möjligen befann sig i offside.
Det som irriterar mest är att Italien var så bra att de verkligen inte hade behövt ta till tjuvnyp av detta slag. Att ett Italien som under Roberto Mancini blivit till en segermaskin som med ett lika effektivt som elegant spel ska förknippas med pellejönsar som Immobile är utom all kritik.
I italiensk fotboll är allt underordnat resultatet men det borde finnas gränser för allt. Börjar förstå att inga lagkamrater under Immobiles år i Dortmund bjöd ut honom på middag.
Att italienarna sedan i slutminuterna föll som furor hör till spelets natur. Det gör alla lag som leder med uddamålet. Inte ens Finland utgör något välkommet undantag där.
Italien var definitivt bättre, bättre organiserat och bättre förberett än Belgien. Ett Belgien, en gyllene generation till trots, som stampar på stället. Roberto Martinez var på sin tid en fräsch fläkt i Premier
League och hade flera taktiska nyanser än Boris Johnson har pastellfärgade skjortor i garderoben men nu känns det som att allt är tvättat i vatten med för hög halt av klorin.
Martinez har kört fast för länge sedan och detta Belgien är förtjänt av en ny tränare med nya infallsvinklar. Stommen med Lukaku och De Bruyne i spetsen är alltjämt så bra att laget definitivt kan bli att räkna med i VM i Qatar 2022.
Trenden med Martinez är nedåtgående. Semifinal i VM 2018, kvartsfinal i EM tre år senare. Detta Belgien ska spela final och inte åka hem då festen precis ska börja.
Dags för det belgiska fotbollsförbundet att reagera nu. I november 2022 gäller det. Då kommer den sista chansen för denna generation av Belgien.
Och visst hoppas man någonstans innerst inne att Kevin De Bruyne avgör VM-finalen då med ett långskott som går i mål via Immobiles akter.