De blockerade är numera del av ett block

Till en början tog alla andra partier avstånd från de nya nationalistiska populistpartierna, men efter hand har borgerliga partier både i Sverige och Finland krympt det här avståndet och signalerat beredskap till samarbete.

Sverige firar högsommar med ett hett politiskt spel som vi ännu inte ser något slut på. De politiska positionerna i Finland är inte lika låsta som i Sverige. Det beror på att vi har en helt annan politisk tradition hos oss med koalitionsregeringar i olika konstellationer över snart sagt hela spektret. Regeringar som gått över mittstrecket har varit mera regel än undantag.

Här finns det inte en mur mellan borgerliga och icke borgerliga partier som i Sverige. Att Centerpartiet och Liberalerna efter valet för tre år sedan slöt ett avtal med den socialdemokratiskt ledda regeringen var en ny lösning. Det så kallade januariavtalet hade inte uppstått om inte L och C känt ännu större ovilja för att gå med i en borgerlig regering som skulle ha krävt stöd av Sverigedemokraterna. Sedan dess har L bytt sida och befinner sig nu i det konservativa blocket – tillsammans med SD.

SD:s finländska broderparti Sannfinländarna radikaliserades efter Timo Soinis tid som ordförande och det har skapat ett läge i Finland där alla slag av koalitioner inte är möjliga. Men Sannf är knappast värre än SD och därför har också finländska borgerliga partier börjat öppna för ett framtida samarbete med Sannf. Många partier har i sin migrationspolitik närmat sig dem. Det innebär att avståndet i den kanske känsligaste frågan inte längre är så stor som tidigare.

Samlingspartiet och Kristdemokraterna är inte alls otänkbara partier i en regering där Sannfinländarna skulle vara med. Sannf;s och Saml:s ekonomiska politik ligger mycket nära varandra och KD resonerar på samma konservativa sätt som Sannf i familjefrågor och även en del annat i samhället.

Av hela den nuvarande regeringen är det däremot bara Centern som utan stora problem säkert kunde tänka sig att sitta i samma regering som Sannfinländarna. För både Vänsterförbundet och De Gröna förefaller det helt omöjligt. Sannolikheten för att Sannf och SFP skulle rymmas i samma regering är också ytterst osannolik och att Sanna Marins Socialdemokrater plötsligt skulle dela kabinett med Sannf är likaså föga troligt.

Den avoga inställningen till Sannf blev uppenbar då Jussi Halla-aho valdes till ordförande 2017. Partiledaren personifierar redan i sig kraftigt värderingar som inte är förenliga med liberala demokratiska partiers. Den retorik och de uttalanden som många andra rikspolitiker inom Sannf kommer med befäster bilden av Sannf som ett nationalpopulistiskt parti som inte omfattar mänskliga rättigheter och friheter på ett sätt som ett samarbete skulle förutsätta.

Det ordförandeskifte som är förestående nästa månad då Halla-aho ger över klubban förvandlar inte heller i en handvändning partiet på ett så radikalt sätt att alla övriga partier skulle öppna famnen. Troligare är att det kanske inte blir någon kursändring alls.

Blockbildning är inget att eftersträva i Finland, genom att blicka västerut ser vi vart det kan leda.

Det är möjligt att de mer liberala partiernas inställning till Sannf bör luckras upp för att inte låsa blocken och göra regeringsbildningen i framtiden svårare än den redan nu ser ut att kunna bli. Mer ansvar för populistiska partier kan också leda till en nedgång i deras popularitet, vilket knappast stör de övriga partierna.

Alla partier skiljer sig på olika punkter och en koalition betyder inte att man är överens om allting. Därför uppgörs avtal och program man kan enas om. Värderingar är principsaker och kan vara odiskutabla om man inte vill pruta på sin egen moral. Men man kommer inte i från att alla representanter också för Sannfinländarna är demokratiskt valda och ju mer de placeras i ett icke önskvärt fack desto större är risken att de på grund av den behandlingen får en martyrstämpel och bara ökar i popularitet.

Genom att ge ett nationalistiskt parti makt i form av delaktighet och påverkningsmöjligheter i vissa frågor betyder inte att man accepterar den politik partiet förespråkar i andra frågor. Dessutom kan man ju vända på steken – ett parti som inte ger alla människor samma värde är ändå berett att samarbeta med partier som respekterar de mänskliga rättigheterna och arbetar för en liberal demokrati.