Att intervjua en terrorist
Att publicera text och prat som direkt uppmanar till våld är aldrig okej. Att berätta att det finns folk som har sådana åsikter och intervjua dem är alltid okej.
De har en hel egen Wikipediasida: “Interviews with Osama bin Laden”. Intervjuer med Osama bin Laden, troligen världens mest kända person som internationellt kallats terrorist. Den mest kända av intervjuerna är troligen John Millers intervju, där han träffade Osama bin Laden i hans fäste i bergen i Afghanistan år 1998.
Har terrorister rätt till yttrandefrihet? Ska medier publicera intervjuer med dem? Frågar du mig är svaret ja och ja.
Men det är en väldigt tunn linje mellan vad som är att ge terrorister ett forum för att uttrycka sig, och vad som är att rapportera om världens händelser, människor och fenomen så att publiken får en djupare förståelse för dem. Att gå över den linjen är inte okej.
Att publicera text och prat som direkt uppmanar till våld är aldrig okej. Att berätta att det finns folk som har sådana åsikter och intervjua dem är alltid okej.
Här i grunden finns också modern av alla frågor: vem är en terrorist? För som känt är den enes terrorist den andres frihetskämpe.
För ett par veckor sedan hamnade jag i det här dilemmat. Jag råkade vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt, och träffade i bergen i Tigray i norra Etiopien på en av landets mest eftersökta personer: TPLF-toppen Getachew Reda. Och han var villig att ge en intervju. Jag är inte naiv, jag förstår att jag inte bara hade turen att snubbla över honom. Han ville bli hittad, och jag råkade vara den som hittade honom.
Jag valde självklart att göra en intervju, vilket jag tror att vilken som helst journalist hade valt att göra. För en journalist ska vara neutral – det innebär att man inte tar ställning till om någon är terrorist eller inte.
TPLF – Tigray People’s Liberation Front – styrde Etiopien med järnhand i nästan 30 år, efter att de hade störtat kommunistregimen – den röda terrorn – från makten. Det var en auktoritär och brutal regim som begick grymma människorättsbrott, fängslade oppositionella och journalister. Getachew Reda hörde till kärngruppen, och ska absolut pekas ut som en av dem som är ansvarig för regimens brott.
Efter massiva protester tillsatte parlamentet år 2018 i stället Abiy Ahmed på premiärministerposten. TPLF:s ledarskap förlorade sitt politiska inflytande och drog sig tillbaka till Mekelle, Tigrays huvudstad. Där blev de den nya regeringens bittra fiender. “De kriminella i Mekelle” eller “Juntan i Mekelle” har regeringen i Addis Abeba kallat dem.
Etiopien är en federal stat indelad i delstater som i mångt och mycket baserar sig på etnicitet. Modellen med självbestämmanderätt i delstaterna infördes av TPLF, som därför också nu försvarar den till tänderna. Etiopien under Abiy Ahmed vill i stället centralisera makten och ta bort en del av självbestämmanderätten från delstaterna.
Etiopien har genom historien styrts av olika etniska grupper, vilket har gjort att andra känt sig felbehandlade och förfördelade. Det här är självklart en grov generalisering av en komplex och känslig situation.
Tigrinerna är Etiopiens tredjestörsta etniska grupp, men utgör bara cirka sex procent av landets kring 110 miljoner invånare. Deras tid vid makten sådde en bitterhet i många andra folkgrupper, som nu grott och blommat ut i ett fullskaligt krig.
Jag visste att det var en väldigt delikat kontext att gå in i. Jag som journalist drivs av en vilja att berätta om världen via människor. Den här gången råkade jag på en person som av regeringen i landet stämplats som en terrorist – men som för lokalbefolkningen i Tigray är en frihetskämpe.
Den militära grenen av TPLF har utvecklats och kallar sig nu TDF – Tigray Defence Forces. I kriget som pågått i Tigray i åtta månader har etiopiska och eritreanska soldater gjort sig skyldiga till grymma människorättsbrott. De har mördat, våldtagit och våldet har haft element av etnisk rensning. En svältkatastrof katalyserad av kriget hotar.
Det har väckt en bitterhet hos folket, som nu ser kriget som en kamp om sin existens. Det har gjort att många unga går med i styrkorna – även om de ursprungligen inte hade något med partiet TPLF att göra.
Men i krig finns det sällan några “good guys”. Människor med vapen åstadkommer aldrig något gott. I Tigray kämpar nu ändå två sidor med olika motivation – den ena för överlevnad, den andra för ockupation. Båda har underskattat varandras styrka, och det har gjort att kriget dragit ut på tiden.
I min intervju med Getachew Reda berättade han att TDF-styrkorna nu inleder den sista offensiven. Kriget är snart slut, menade han. En vecka senare intog styrkorna huvudstaden Mekelle och flera andra viktiga städer i Tigray, och folket gick ut på gatorna för att fira. Nederlaget fick regeringen i Addis Abeba att utlysa ett ensidigt eldupphör – något det internationella samfundet vädjat och uppmanat till i flera omgångar under de senaste åtta månaderna.
Nu skulle vara ypperligt läge för att sluta kriga. Men med det självförtroende TDF-styrkorna nu har med sina militära framgångar finns knappast en vilja att förhandla med en regering som tidigare gett dem nobben.
Min intervju var den första med Getachew Reda på kamera sedan kriget började. Han har gett intervjuer via satellittelefon till stora medier världen över både före och efter den.
Jag kunde vänta mig en hård kritik, och att jag knappast kommer att få ackreditering till Etiopien igen under den nuvarande regeringen eftersom jag träffade honom.
En del effekter blev ändå obehagliga. En bild på mig och rebelledaren spreds och jag utpekades som biståndsarbetare. Jag användes som käpphäst för att inte släppa in hjälporganisationer. En del medier publicerade också artiklar om att Etiopiens armé hade mördat Läkare utan gränsers anställda som hämnd för att de trodde jag arbetade för organisationen, trots att mitt inslag med rebelledaren gick ut efter att de mördades.
Under ett par dagar var jag både älskad och hatad, mordhotad och hyllad på etiopiska sociala medier, och min intervju fick enorm spridning.
För mig var det ändå aldrig något dilemma. Jag intervjuar inte folk för att jag stöder dem eller för att jag vill hjälpa dem. Jag gör det för att du som läser ska förstå världen lite bättre. Och skulle jag råka inför situationen på nytt och ha facit i hand gällande konsekvenserna, skulle jag göra om intervjun alla gånger. Och Osama bin Laden? Självklart skulle jag intervjua honom också.