Idrotten behöver fler Sami Itanin

"Idrottsfältet kan inte tystas ner i all oändlighet med hänvisning till traditioner och olympiska motton då det högsta ledarskapet inte verkar transparent eller ansvarsfullt."

Inför midsommarhelgen uttalade sig friidrottsförbundets ordförande, Sami Itani, i Helsingin Sanomat mycket modigt om varför vi borde bojkotta OS. Han hänvisar till den ändlösa korruptionen som pågår inom den Internationella olympiska kommittén och till hur lite den enskilda idrottaren kommer till tals.

Sedan påminner han om att dagens OS har mycket lite med moderna värderingar att göra, trots att de sägs förena och bygga broar mellan människor. Han efterlyser hållbar konsumtion, mänskliga rättigheter och miljövänlighet som det centrala i arrangemanget av ett olympiskt spel.

Itanis åsikter väckte känslor och delade idrottsfolket; de som blev förfärade och provocerade av åsikterna och de som kände en stor lättnad att någon i en maktposition vågar öppna upp för en debatt i detta tabubelagda ämne, OS-spelens relevans.

Jag hör till den senare kategorin. Inte för att jag ser det som det mest centrala ifall ett OS äger rum eller inte, utan för att någon som sitter på den högsta posten i ett av landets största grenförbund vågar uttrycka dessa åsikter. Pandoras ask har öppnats och det är en tidsfråga när kastrullen börjar koka över.

Idrottsfältet kan inte tystas ner i all oändlighet med hänvisning till traditioner och olympiska motton då det högsta ledarskapet inte verkar transparent eller ansvarsfullt.

Varför upprör Itanis uttalanden så många trots att hans resonemang är högst acceptabla och ligger i tiden?

I idrotten råder en stark tystnadskultur där det inte passar sig att ifrågasätta och allra minst att kritisera verksamheten. Att Itani är ung, född 1987, doktor i ekonomi och flerfaldig finsk mästare i mångkamp gör honom extra irriterande. En ung idrottsledare skall inte ensam gå ut med avvikande åsikter utan lojalt följa flocken.

Man skall låta sig uppfostras av de äldre för att föra traditionerna vidare. Här har vi idrottsutvecklingens akilleshäl som Sami Itani modigt går ut och utmanar.

De som känner Itani personligen säger att han är högst intelligent och lösningsorienterad. Detta är inte någon impuls han följt utan är det bästa han kan göra för idrottens utveckling under sin tid som förbundsordförande.

Han har själv sagt att han anser att två till fyra år är en lämplig tid som ledare för en idrottsorganisation och då kan man anta att han själv tänker följa den principen.

Då behöver han inte bädda för sig för åratal vid makten utan kan ta modiga beslut i frågor som kan leda till en förändring. Han tillhör en generation som hellre ser ett resultat av en utveckling än låter sig tystas ner och då är man villig att ta risken att bli illa omtyckt.

Han kan stolt komma ihåg sin tid som förbundsordförande och att han var den enda som vågade ta ställning i svåra frågor, och det är värdefullare än att han skulle ha varit alla till lags och glömts bort så fort hans ordförandeskap tagit slut.

Tillbaka till problematiken; de som tycker allt är bra som det är i dagens idrott behöver inte vara oroliga. Många tunga mästerskap kommer fortsättningsvis ordnas i auktoritära stater, pengar kommer att försvinna i intet i det högsta maktskiktet och yttrandefriheten hos idrottare kommer fortfarande begränsas.

Friidrottsförbundet kommer att ha bytt ordförande ett flertal gånger innan någon förändring sker. Men det viktigaste och glädjande är att någon visat att det finns alternativ och att man får prata om dem.