Fyrvaktaren i Fiskehamnen har perspektiv på staden
Janne Hirvonen lever lite av ett dubbelliv. Till vardags är han lantmäteriingenjör och arbetar med att flyga drönare och med 3D-modellering. På fritiden hittar man honom på hisnande höjder. Närmare bestämt på taket på den mittersta skyskrapan i Fiskehamnen – huset är 134 meter högt. I Norden är det bara Turning Torso i Malmö som är högre.
Hissarna är de snabbaste i landet, åker man alla 33 våningar i ett sträck slår det lock för öronen. Själv bor Hirvonen på tolfte våningen. Där stannar vi snabbt för att hämta två kassar med selar, rep och fotoutrustning.
Medan vi väntar på hissen brer vi på med lite fotograflingo och en granne frågar Hirvonen: Är det du som är Majakanvahti? Ja, svarar han och grannen är märkbart starstruck. På instagram heter Janne Hirvonen ”Majakkavahti” och har drygt 4000 följare som får njuta av staden ur ett fågelperspektiv.
Upp, upp
– Redan som liten grabb var jag fascinerad av höga höjder. Utsikten, att kunna se långt bort och ha överblick, att man faktiskt ser att jorden är rund har alltid gäckat mig – något som det här taket är utmärkt för. Följer man en färja på väg över till Tallinn så märker man att den mitt i allt försvinner bakom horisonten.
Väl uppe på 33:e våningen byter vi hiss till en exklusivare variant som betjänar de översta våningarna.
Hirvonen har specialtillstånd av husbolaget att klättra upp på taket, och vägen upp går genom en väl undangömd lucka. Luckan leder in i ett något klaustrofobiskt schakt och sedan ut på taket.
Paradoxalt nog luktar det kloak här uppe, all badrumsluft vädras ut här. Taket är i två etager och vi står i en nedsänkning i mitten. Förutom att himlen är 100 meter närmare finns det inget som skvallrar om höjden.
– Idén till Instagramkontot föddes som ett resultat av att jag ville upp hit. Jag visste att det inte fanns något stängsel eller andra hinder som skulle hindra fotograferandet, dessutom ser man 360 grader. Jag fick grönt ljus av bostadsbolagets styrelse efter att jag bland annat visat att jag vet hur man använder den nödvändiga säkerhetsutrustningen.
När vi ålat in i säkerhetsselarna är det dags att gå upp på takåsen. Precis som nere i gropen står vi på en tjock filtmatta, sådan som blir mycket het och lite mjuk i solen.
Närmast kanten finns det ett staket i knähöjd, huvudsakligen finns det till för säkerhetslinan som löper runt hela taket.
Närmare himlen
– Det som är mest intressant att fota är speciella väderfenomen och övergångarna mellan årstiderna, säger Janne Hirvonen.
– Det var ordentligt med snö i vintras, vilket var extra vackert. Det var intressant att följa hur havsisen utvecklades. Den sträckte sig ända till Sveaborg och det kryllade av skidåkare. Det är nästan förvirrande att se samma plats full av båtar.
– På vintern går solen ner bakom domkyrkan, nu på sommaren är situationen en helt annan. Den går ner mycket längre ditåt, säger Hirvonen och pekar mot vad som måste vara västra Vanda.
Det är hett och nästan helt vindstilla uppe på taket. Nere på gräsmattorna runt tornet har folk samlats i små kluster. De ser ut som miniatyrer. Havshagens imponerande torn ser inte så höga ut härifrån.
Fascinerande åskväder
– Förra året var det ett par åskväder som var verkligt häftiga, där jag lyckades med ett par fina blixtbilder. Havsdimman för ett par veckor sedan var otroligt häftig, man såg en skarp gräns. Det såg lite ut som en tsunami, dimman närmade sig Helsingfors och inneslöt plötsligt staden.
Under den här fredagseftermiddagen har Hirvonen med sig två kameror. En är statisk och knäpper en bild var femte sekund medan han går omkring med den andra. Som om han kunde alla färjors tidtabeller utantill säger Hirvonen att Viking Line är på väg in.
– På grund av värmen och luftfuktigheten gör diset att man inte ser Tallinn i dag. Bakom Viking Line där ute skulle man under rätt förhållanden se Tallinns tv-torn. Åska kan man se på mycket långt håll. Om man följer Lightningmaps.org går det att i realtid hålla koll på var åskvädret är. Jag har sett åskväder som låg utanför Hangö, alltså över 200 kilometer bort. När sånt händer hoppas jag lite att ovädret kommer närmare så att det går att plåta.
Efter en session på ungefär 90 minuter är vi klara. Hirvonen har fotat sitt och jag har fotat Hirvonen. Båda ler när vi avslutar äventyret.
Följ med upp till ett av fyrtornen i Fiskehamnen där ”fyrvaktaren” ser vår stad genom kameralinsen. Han är uppe i vått och torrt, i bitande kyla och gassande sommarsolsken.