Mellan 10 000–20 000 föremål.
Allt från traktorer och skördetröskor av äldre modell till slipstorkare och Arabiaporslin visas på lantbruksmuseet i Finbygränd i Raseborg. Här lever det gamla bondesamhället kvar i högsta grad.
På lantbruksmuseet i Finbygränd i Raseborg samlas allt från traktorer och skördetröskor till slipstorkare och Arabiaporslin. Skördetröskan från Labor är producerad i Sverige på 1960–talet men har tillhört en jordbrukare i Tenala. – Den är en av få grejer som fungerar här, säger museiansvarige Filip Karlsson.
När HBL på morgonen anländer till lantbruksmuseet i Finbygränd i Tenala är museiansvarige Filip Karlsson redan ute och småpysslar på gårdsplanen.
– Jag måste hissa flaggan så att ni vet att ni är i Raseborgs kommun. Det är den största svenskspråkiga kommunen i Finland, säger Karlsson.
Vi omringas av skördetröskor och traktorer i olika färger och modeller från tidigt 1900-tal på båda sidor av gårdsplanen.
– Alla maskiner är lika värdefulla. Skulle jag bära ut något härifrån så skulle det bli gnissel bland maskinerna, säger Karlsson.
Lantbruksmuseet attraherar framför allt yngre och äldre jordbrukare och äldre människor eftersom det väcker nostalgi.
– De som är födda på 80-talet har kanske sett sakerna i sin mormors skåp och på väggarna.
Karlsson berättar att också loppisintresserade tar sig dit för att få inspiration.
– Alla prylar är designade. Det kommer storstadsbor hit och tittar också, säger Karlsson.
Talande ting
Det som tidigare kallades folklivsforskning i och numera etnologi på universiteten i Sverige, kom till
som ett resultat av nationalromantiska ideal i början på 1900–talet. I takt med industrialiseringens förändringar romantiserade man det gamla bondesamhället. Alla gamla artefakter som påminde om ett sådant leverne skulle samlas in och bevaras på museum.
På lantbruksmuseet finns det mellan 10 000–20 000 föremål.
Karlsson berättar att han får donationer nästan varje vecka från människor som vill skänka föremål till museet. På grund av platsbrist brukar han få tacka nej till donationerna.
Var sak har sin plats och är prydligt uppradade i bestämd ordning: maskiner för sig och husgeråd för sig. De större maskinerna står på jordgolv.
– Det är ett jordnära museum. Det är ganska långt från Kiasma i Helsingfors.
Varför tänkte ni att husgerådsavdelningen skulle locka fler damer till museet?
– Inte vet jag om jag fått fler damer hit men när det kommer en busslast så går damerna till husgerådsavdelningen och herrarna till lantbruksavdelningen. När jag går in till husgerådsavdelning brukar jag gå in och höra lite vad damerna tycker och mycket cirkulerar kring kaffekopparna.
Att man får röra föremålen på museet levandegör tingen och lockar också barn.
– Jag har haft tre flickor på en skördetröska som mest. Och till och med någon gammal gubbe har farit upp och provat.
Gräsklipparna hänger i taket och stickkontakter från olika årtionden är uppradade på en vägg.
– Mitt system är att jag inte har köpt någonting utrikes. Alla saker som finns i museet ska ha använts i det här landet. De flesta föremål kommer från närområdet och sträcker sig från Åbo i väst till Lovisa i öst.
Karlsson är väl insatt i föremålens historia eftersom han hämtat alla ting själv med skåpbil och traktor med släpvagn.
Den gröna skördetröskan från Labor är producerad i början på 60-talet och anledningen till att Karlsson öppnade museet år 2013.
– Jag hade en liten utställning hos grannen som jag kallade lantbrukets mekanisering. Där var det en jordbrukare som sa ”jag har en skördetröska men du måste bygga ett utrymme för den först” och det är den här, säger Karlsson och pekar på den gröna skördetröskan.
Mellan plogar och motorsågar finns det utplacerade trästolar så att äldre besökare kan vila benen efter att ha gått i trätrappan upp till jordbruksmaskinerna.
De flesta ting är från 1900–talets början till och med 1980–talet. Vi passerar en plog från Fiskars som var med och tog ett världsmästerskap i plöjning i Vik år 1974.
Hur tar man hem en seger i ett världsmästerskap i plogning?
– Raka fåror. Tiltorna ska vara jämnt mot varandra och rätt djup. Inom en viss hastighet ska man göra det.
Vi fortsätter förbi en klövernötare som klöv spannmålen innan skördetröskorna kom in på marknaden, och gamla rostiga handverktyg, och stannar till vid båtmotorerna.
– Båtmotorer var jag egentligen inte inne på när jag började, men en morgon hade jag fyra på gräsmattan och jag vet fortfarande inte vem som kom med dem. Nu har det växt så att det har kommit fler hela tiden.
Karlsson föddes på gården där museet ligger, år 1949, som son i en jordbrukarfamilj. Han började samla på sig handredskap från jordbruk allt eftersom.
– Det blir så när man levt med det hela sitt liv. Man kan inte slänga bort även om man skulle behöva, säger Karlsson.
TEXT: SANDRA BROBORN FOTO: NIKLAS TALLQVIST