Ruskigt fascinerande pacifistporträtt
Idealisten och pacifisten Arndt Pekurinen har huvudrollen i Ville Suhonens nya dokumentär.
DOKUMENTÄR
Den eviga freden
Regi och manus: Ville Suhonen. Foto: Marita Hällfors och Juice Huhtala. Skådespelarröster: Jonas Saartamo, Vilma Melasniemi, Elena Leeve, Hannu-Pekka Björkman.
Inbördeskriget i Finland må ha blåsts av i maj 1918 men som bekant läktes såren inte i en handvändning. Och den som låg alltför långt till vänster eller annars bara hade svårt med de tilltagande nationalistiska strömningarna fick räkna med att länge därefter få med ordningsmakten (och dess hejdukar) att göra.
Det här framgick med all tydlighet ur Ville Suhonens film Sömmerskan, (se Yle Arenan), historien om Martta Koskinen (1896–1943), den sista kvinnan att i Finland dömas till döden.
Det är en fascinerande dokumentär som med ett stort arkivmaterial och en därtill hörande brevväxling lyckas levandegöra den kvinnliga arbetarklasskämpen som tog många av sina hemligheter med sig i graven.
Och nu är det så dags igen. I Den eviga freden (Ikuiseen rauhaan) tar sig Suhonen an Arndt Pekurinen (1905–1941), den internationellt uppmärksammade idealisten och pacifisten – såväl Albert Einstein som Bertrand Russell engagerade sig i hans öde – som i likhet med Koskinen fick betala ett högt pris för sina åsikter.
I finkan och på käften
Arndt Pekurinen (med en röst lånad av Joonas Saartamo) är den i södra Karelen födda torparsonen som gav sig ut i världen i 17-årsåldern. Efter ett gig i hamnen i Kotka och en tur till sjöss gjorde han storebror Otto sällskap i Helsingfors.
Här ansluter sig Pekurinen till facket, nykterhetsrörelsen och socialdemokratiska partiet men det är som engagerad fredsaktivist han blir känd. Redan i en ålder av 24 svingar Pekurinen ordförandeklubban i det Antimilitaristiska förbundet och det är något som inte faller i god jord – i ett samhällsklimat som ter sig allt mera hätskt.
Lägg till det faktum att Arndt Pekurinen vägrar att göra militärtjänst och att han frihetsberövas. Inte nog med det: efter att ha frigivits från fängelsekolonin i Ilmola/Ilmajoki blir han misshandlad och skenavrättad av bygdens egna söner, Lapporörelsenstyle. År 1931 antar riksdagen sedan en civiltjänstgörarlag som får namnet Lex Pekurinen. Poängen är att den är i kraft endast under fredstid.
Flyhänt berättat
Precis som i Sömmerskan har Ville Suhonen gjort ett jättearbete, vänt ut och in på arkiven. Av Arndt Pekurinen själv finns inga levande bilder men med hjälp av ett yvigt bildmaterial, officiella dokument och brevväxlingen mellan Pekurinen och hans meningsfränder samt hustrun Aleksandra tecknas ett minst sagt vitalt porträtt.
Till tals kommer också dottern Säde (i tolkning av Elena Leeve) som vittnar om en lycklig men materiellt snål barndom; med ett efternamn som Pekurinen tar man inte 1930-talets finländska arbetsmarknad med storm.
Man kan inte annat än uppskatta Suhonens sätt att göra sig av med de talande huvudena, detta samtidigt som han bjuder in professionella skådespelare för att ge karaktär åt
de centrala gestalterna.
Och så detta klipp (signerat Antti Tuomikoski) som ser till att tempot och framåtrörelsen hela tiden finns där. Respektingivande, liksom filmmusiken av Lau Nau (Laura Naukkarinen).