Kärt och galet midsommarfirande
Barnpubliken får sitt men också föräldrarna kan räkna med några fina passningar i Sune – Uppdrag: Midsommar.
FAMILJEFILM
Sune – Uppdrag: Midsommar
Regi: Erland Beskow. Manus: Thobias Hoffmén, Christoffer Sandler och Sören Olsson. Foto: Nea Asphäll. I rollerna: Fredrik Hallgren, Sissela Benn, Elis Gerdt, Baxter Renman, Tea Stjärne.
Familjen är som bekant alltid värst men få är värre än klanen Andersson, den med tjejtjusaren Sune, storasystern Anna och lillbrorsan Håkan Bråkan. Samt mamman Karin och pappan Rudolf, den ena tokigare än den andra.
På tal om den gode Rudolf kan man tycka att filmerna där han gestaltades av Morgan Alling blev på tok för bullriga, billiga. Det var mycket buskis och lite hjärta och i stället för att skratta med pappan i familjen skrattade man snarare åt den stackaren.
I den meningen har de två senaste filmerna, Sune vs. Sune och Sune – Best man, bägge med Fredrik Hallgren som familjefar varit betydligt mera sympatiska. Fortsättningsvis går det mesta Rudolf tar sig an åt pipan men inte utan att man känner för karln.
Men okej, nu skulle det ju handla om Sune (Elis Gerdt) som fortfarande går omkring och suktar efter klasskamraten Sophie (Lily Wahlsteen). Det gör han så till den grad att han med inspiration från de romantiska komedierna bjuder på ostron när hon känner för pizza.
Till slut blir det bara för mycket, med den påföljd att Sophie gör slut – dagen innan midsommar (då man såviså kommer att träffas).
Midsommaren inhiberad
Färden går till Myshult, till en stuga som mormor Hulda lämnade efter sig. Det var här som Sunes mamma (Sissela Benn) och pappa i tiderna blev ett par och det om något sätter sprätt på fantasin (ingen bristvara direkt).
Så vad kunde gå snett, bortsett från att midsommarfirandet i Myshult i år är inhiberat, detta eftersom nya kompisen Alex (Eyla Welderström) föräldrar, ett tjejpar, ligger i fejd med varandra.
Struligt är det också på hemmaplan. Av någon märklig anledning har Rudolf fått för sig att Karin föredrar rörmokare framom skatteverksknegare (som han själv) och så är den i gång; en karusell av missförstånd och galenskaper, komplett med en Sune som i maskopi med Alex försöker vinna tillbaka Sophie.
Folkdräkter och fyrhjulingar
Det är lätt att tycka om familjen Andersson, kanske just för att alla är lika goda kålsupare. Talande är att när Anna (Tea Stjärne) i ett försök att rädda föräldrarnas äktenskap – tror hon, ja – låter förstå att hon är glad över att fira midsommar med familjen kommenterar mamma Karin: ”Vilken normal tonåring är det?”
Håkan Bråkan (Baxter Renman, återigen full i fan) i sin tur sätter sig bakom ratten till en fyrhjuling och klär sig i folkdräkt!? Men förstås kretsar det mesta kring Sune som med stigande desperation ser världen runt sig falla i bitar.
Fast på den punkten blir det nästan lite tjatigt, i synnerhet som det är ont om sidospår och de situationskomiska excesserna inte är fullt så knäppa som tidigare.
Det oaktat är det svårt att värja sig – mot en familj som gör allting fel och ändå får det rätt. Hur sött som helst, men aldrig smörigt. Och precis som barnpubliken får sitt kan också föräldrarna räkna med några fina passningar. Schysst.