(Sken)familjen är bäst
Marvel-filmen om Black Widow är ett farväl förklätt till introduktion.
ACTION/SUPERHJÄLTE
Black Widow
Regi: Cate Shortland. Manus: Eric Pearson. Foto: Gabriel Beristain. I rollerna: Scarlett Johansson, Florence Pugh, David Harbour, Rachel Weisz, Ray Winstone.
Min systerson tycker om att leka Avengers. Oftast är han Iron Man och jag är Spider-Man, men ibland behöver vi förstärkning och då är det mitt jobb att lista alla medlemmar, och helst också utröna ifall de är på Iron Mans eller Captain Americas sida i Civil War. Vissa karaktärer behöver några extra epitet för att han ska veta vilka de där. Hawkeye, det är han med pilbåge, och ja, Falcon kan flyga. Men Black Widow, min systerson har ingen aning om vem hon är, och hur ska jag förklara? Det är hon med … rött hår? Marvel har inte varit särkilt bra på att förvalta Black Widow, länge den enda kvinnan i den mansdominerade superhjälteklubben och som sådan obönhörligt sexualiserad och marginaliserad, ofta med en krystad romantisk sidoberättelse. Även nu när hon äntligen förlänas sin egen film sker det efter att hon redan mött sitt öde i Avengers: Endgame. Black Widow är således ett farväl förklätt till försenad introduktion. Det är synd, för Natasha Romanoff, före detta KGB-spion, är egentligen en mångfacetterad, komplicerad karaktär som förtjänar bättre.
Cate Shortlands Black Widow tar vid efter Captain America: Civil War och Natasha (Scarlett Johansson) har gått under jorden efter att ha hjälpt Steve Rogers och Bucky Barnes rymma. Men först backar vi bandet till 90-talets Ohio där en ung Natasha växer upp med sina föräldrar (David Harbour och Rachel Weisz) och sin syster Yelena. Familjen visar sig dock vara en front för två sovjetiska spioner och snart bär det av tillbaka till moderlandet där Natasha och Yelena lämnas över till Red Room, ett program lett av Dreykov (Ray Winstone) som fångar/köper unga flickor, tvångssteriliserar dem, hjärntvättar och tränar dem till att bli dödliga vapen. Flickor är en resurs det inte råder brist på i världen, lyder den makabra devisen.
När denna tragiska urberättelse etablerats vänder Shortland och manusförfattare Eric Pearson snabbt tillbaka till nutiden och det går undan. Under filmens inledande 20 minuter hinner vi gå från dåtidens Ohio, via Ryssland till nutida Marocko där Yelena (Florence Pugh) befinner sig på uppdrag av Dreykov och vidare till de norska fjällen där Natasha gömmer sig. Det är andfått och rörigt och den övergripande känslan är en film som letar efter sin form, sin ton, sin berättelse. Som tur är infinner den sig, men först när skenfamiljen återförenas.
Först är det Yelena vars väg åter korsas med Natashas. Det är ett sprakande återseende, laddat av syskonrivalitet, sårad stolthet och misstänksamhet. Och det är nästan synd att säga det men Florence Pugh äger den här filmen, hon spelar med en sådan explosivitet, hela tiden på gränsen mellan sårbarhet och sarkasm. Johansson är bra, men Pugh har mer energi och det känns emellanåt som att filmens primära fokus är att överlämna Black Widow-manteln till henne. Inte ens i sin solosång får Natasha skina.
Black Widow är tre filmer i en; det är en spionthriller med stora actionsekvenser, det är ett mörkt drama om en värld som objektifierar och utnyttjar kvinnor, och det är en indiekomedi om en käbblande familj där saker hela tiden går fel och planer ständigt behöver justeras. Som action är den underhållande nog, medan dramat tyvärr förblir sekundärt, en antydan som försvinner i de stora gesterna. Det här är trots allt en familjefilm, och det finns gränser för hur mörk Marvel är villigt att göra sin värld. Men så är det också familjen som är filmens bästa vapen.
Harbours Alexei är en slags wannabe Captain Sovjet, burdus, gammal och ur form efter flera år i sibiriskt fängelse men med självförtroendet på topp när han åter krånglar på sig sparkdräkten, medan Weiszs Melina, stoisk och osentimental, har isolerat sig ute på landsbygden där hon utvecklar Dreykovs vetenskapliga experiment. Tillsammans med Pugh och Johansson bildar de en härlig fyrklöver av dysfunktionell familjedynamik, obearbetat trauma och längtan efter tillhörighet. Lite som en actionpackad, sovjetisk Little Miss Sunshine. Det är kanske en märklig jämförelse, men så är Black Widow också något av en anomali i Marvel-universumet, både som film och som superhjälte. Det är hon med rött hår, en taktisk och smart ex-spion med ett mörkt förflutet och en vrickad familj. Hennes berättelse både slutar och börjar här.