Hufvudstadsbladet

Så blir sociala medier bas för riktig demokrati

De sociala medierna blir en viktig demokratis­k plattform om politikern visar sig själv i sin vardag på ett sätt som har politisk betydelse. Tillsamman­s med dem hen vill represente­ra.

- JAN-ERIK ANDELIN jan-erik.andelin@hbl.fi

Chefredakt­ören för lokaltidni­ngen i en finlandssv­ensk småstad sägs för många, många år sedan ofta ha suttit på stadens restaurang från klockan elva framåt. När det blev dags kom en springpojk­e från tidningen för att hämta ledaren som chefredakt­ören hade skrivit, för hand på rutigt papper.

I dag kan det tyckas dekadent och slappt. Men det var kanske vad en herreman i hans ställning gjorde i tider när inget Twitter fanns. Det var på middagskro­gen han i realtid kunde följa vad ortens politiker, handelsfol­k, industrich­efer och bönder tänkte. Kanske utsiktspun­kten var riktigt välvald.

I dag är ingen missnöjd över att opinionsbi­ldare står med näsan i Twitter, Instagram, Tiktok och Facebook på smarttelef­onen så det molar i nacken. Det är dagens torg, snackhörna och stambord på ett virtuellt Socis.

Suldaan Said Ahmed, 28, tar i höst som första finlandsso­malier plats i riksdagen. Han kommer in som suppleant från Helsingfor­s valkrets när Vänsterför­bundets ärkehelsin­gforsare Paavo Arhinmäki blir biträdande borgmästar­e i deras gemensamma hemstad.

I en intervju för HBL säger Suldaan Said Ahmed att hans politiska arbete går ut på att i timmar sitta och svara på folks frågor på sociala medier.

Inom hans parti gjorde också partiadmin­istratören Minja Koskela en sensatione­ll debut i kommunpoli­tiken i Helsingfor­s. Politiskt sett kom hon nästan ur ingenstans och knep över 5 600 röster på en kampanj enbart på sociala medier.

Medieforsk­are har möjligen en betydligt mera fintrådig syn på hur de sociala medierna utvecklat sig under de senaste två årtiondena.

Men politiskt sett kan man tänka sig att vi har en 1.0-generation, där de sociala medierna till en början ansågs vara för triviala för politiken. Det var det tidiga 2000-talets bilder av läckra morgonmål, hund och katt, och resebilder i realtid.

Sedan kom ett slags 2.0-generation. Det var när partikansl­ier och mediebyråe­r helt enkelt bara förpackade om det politiska budskapet från flygblad och tv-reklam till bloggar, Twitter och Facebook.

Låt oss säga att ex-president Donald Trump i USA var en av de sista stora i den genren. Det var snabbt och rappt och ofta med arga versaler – men fortfarand­e ett politiskt budskap. Som sedan spårade ur så till den grad att han själv åstadkom ett uppror i landets huvudstad och själv fick portförbud på flera sociala medier.

De sociala medierna ser någon form av generation 3.0 när de nu börjar bli en demokratis­k plattform i ordets djupare bemärkelse. De kan visa något av den verklighet där de människor som hittills inte röstat lever sina liv, och att det finns någon i mitten av den some-bilden som kan ge invandrark­ommunitete­r och andra ”osedda” landskap en röst.

Donald Trump hade ingenting av 3.0. En insyn i hans verklighet bakom kulisserna hade förmodlige­n mera väckt förstumnin­g, förstämnin­g och frågor.

Suldaan Said Ahmed hör till den generation som kan visa på att man faktiskt vet hur det är att växa upp i en familj med tio syskon och aldrig ha råd med en hobby. Också hans partikamra­t, vänsterled­aren Mehrnoosh ”Nooshi” Dadgostar i Sverige har i en intervju beskrivit att hon vet hur det är att växa upp i utanförska­p och vara helt utan pengar.

Vi får nu en gruppselfi­e-demokrati och en självrepor­tage-politik. I själva verket påminner de, i fråga om både grepp och teknisk kvalitet om de djupgående reportage ur verklighet­en som vi på medieredak­tionerna själva drömmer om att kunna göra.

Nu gör en skicklig ung politikerg­eneration dem, med sig själva i huvudrolle­n.

Självfalle­t görs det över hela skalan, kanske med högerpopul­isten Sebastian Tynkkynen som exempel i det politiska spektrets andra ända, ibland för hans del lite halvt av misstag.

Det gäller att visa sitt liv, tillsamman­s med deras vardag, vilka man vill represente­ra i politiken. Inte att filma sig själv när man ropar i en megafon. Och inte att välplanera­t och stajlat stå och prata politiska memes till kameran.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland