Utan slutspel
”Jag tror vi lever i en tid utan något stabilt tillstånd att sträva efter. Det finns inget slutspel att se fram emot.”
Jag vaknar utan att se på klockan, morgondopp. Första kaffet ensam till fågelsång, andra med den släkting som just har kokat mera. Några planterar, hugger, snickrar. Andra läser, löper, leker.
Nej, landetillvaron är ingen glansbild utan gräl eller olyckor. Men den är märkligt självtillräcklig. Alla har sin plats och sina uppgifter, alla vet hur alla mår. Denna sommar drar äldsta kusinen ett Dungeons and Dragons-sagorollspel, medan de allra yngsta skapar recept för allt fantasifullare drinkar (utan alkohol, måste jag väl tillägga).
Själv skippar jag nyheter och sociala medier, men lyssnar på Ezra Klein-show medan jag tapetserar i nya vindsrummet. Citat ovan är ur Kleins samtal med antropologen James Suzman, känd för sin forskning i Ju/‘hoansi, en folkgrupp i Kalahariöknen som länge levde som jägare och samlare.
Suzman gav nyligen ut boken ”Work. A deep history from the stone age to the age of robots.” Den handlar om varför vi arbetar mera än någonsin, och i synnerhet om paradoxen att de mest framgångsrika människorna i dag tenderar att arbeta allra mest.
Vissa meningar ur podcasten bränner till och följer mig genom sommarhettan. Vi jobbar sällan för att vi behöver, anser Suzman, vi jobbar för att vår kultur lär oss både att vilja ha mera och att värdesätta lönearbete. Samtidigt känner så många att de inte räcker till. Arbete tar som känt aldrig slut, och ju mera du presterar desto mera ansvar får du.
Det anses beundransvärt att arbeta 50–60 timmar i veckan och det förutsätts av bland annat affärsjurister under 30. Därför saknar allt flera egentligt liv utanför jobbet och sina strikt inrutade hobbyer.
Kontrasten är skriande jämfört med Ju/’hoansi som arbetade, det vill säga samlade och jagade, kring femton timmar i veckan. Läs igen: 15! Alltså några timmar varje dag. Detta gav dem vad de behövde och sedan kunde de fostra, umgås och vila sig resten av tiden.
Intressant nog är ett par timmar inte långt ifrån den mängd produktivt arbete vår Tenalaklan spontant producerar.
Också sociala medier underblåser känslan av otillräcklighet och alltid vilja ha mera, påpekar Klein. Tidigare gällde det sociala statusspelet ditt grannskap, ditt land. Nu är aspirationen gränslös.
Varken Suzman eller Klein har några enkla svar. Vi tvingas i dag leva med en djup osäkerhet och snabba förändring. Livsloppet är otydligare och reglerna skrivs om: det finns inget slutspel, ingen mållinje.
Ingendera anser heller att vi kan eller vill börja leva som bushmän, fast vi förstås kan lära oss av dem. Medan jag undrar om inte nordiskt stugliv erbjuder en blygsam lösning, ett andningshål, en påminnelse om hur livet känns när alla räcker till.
”Det anses beundransvärt att arbeta 50-60 timmar i veckan och det förutsätts av bland annat affärsjurister under 30.”
ANNA ROTKIRCH är forskarprofessor vid Befolkningsförbundet.