Förnuftigt inte nödvändigtvis ”naturligt”

VARDAGSKOMMUNISM Kolumnisten Nicolas von Kraemer hade (I dagkolumnen, HBL 6.7) vänligheten att anknyta till min kria om den populära ”vardagskommunismen” (HBL 1.5). Att som von Kraemer se mig som anhängare av någon sorts biologism och ideologisk naturalism är ändå ett missförstånd. Talko, stadscyklar, kommunal sjukvård och bibliotek är tvärtom utpräglat sociala institutioner, långt mera avancerade och i den meningen ”onaturliga” än den ”djungelns lag” som socialdarwinister och så kallade nyliberaler brukar se som ett naturgivet ideal.

Poängen med min betraktelse om vardagliga former av egendomsgemenskap (kommunism) var att bryta med det slentrianmässiga avfärdandet av vad von Kraemer kallar ”det fula k-ordet”. Vi behöver inte låta Stalin eller det i dag styrande kinesiska partiet bestämma vilket innehåll vi lägger i begreppet, på samma sätt som till exempel nazister inte ska ges monopol på Finlands flagga.

I sin något förvirrade text kallar von Kraemer kommunism och feminism för ”snäva teoribildningar” (är feminism en ”teori”?) och meddelar att feminister anser att ”feminism och jämlikhet är synonymer”. Man behöver knappast påpeka att ingen feminist gör det. Däremot ingår feminism förstås som en delaspekt, en sektor bland flera andra, i strävan mot jämlikhet och demokrati. Delen är inte helheten.

På samma sätt behöver vi egendomsgemenskap, vardagskommunism, som en aspekt av ett civiliserat samhälle. Det kan vara att man, som von Kraemer skriver, ”mår bättre på landet”, men efter att ha tältat i skogen och kanske brutit benet föredrar de flesta av oss att återvända till kommunal sjukvård och rinnande vatten ur kranen.