Esbopolitikerna måste ta itu med Emma

SCENKONST Ett stort tack till Otto Ekman för artikeln (HBL 7.7) om Selma Reynisdottirs erfarenheter av ”samarbete” med Konstmuseet Emma. Jag kommer för ett bra tag framöver att låta bli att besöka museet trotts att det annars med sina intressanta utställningar kunde vara värt ett besök.

Jag kommer en bra tid framåt att låta bli att besöka museet vars utställningar annars är intressanta och sevärda. Jag hoppas också att det bland de nyvalda kommunala förtroendepersonerna i Esbo finns personer med etisk resning nog att ta i den oetiska hållning som kan ses bakom händelsen. Det borde vara en självklarhet att en offentlig kulturaktör som Emma försöker vinnlägga sig om en etiskt hållbar anställningskultur. Vill man göra eller ta in en produktion inom ett scenkonstfält som en praktikantproduktion kontaktar man de instanser som ger utbildning för det berörda fältet. Man kommer överens om handledning, om möjlighet att tillgodogöra sig produktionen i form av studiepoäng. Man kommer också överens om skäliga arbetsvillkor och en skälig ersättning.

Önskar man göra en produktion som faller utanför praktikramarna bör de avtal som finns för det ifrågavarande fältet gälla som riktlinjer.

Det är skillnad på det jobb som en museivakt (också om det i jobbet kan ingå att man ”larpar” en smula) och en professionell skådespelare eller i synnerhet en dansare gör. Färdigheterna som förutsätts, både kunskapsmässigt och fysiskt är helt andra. Liksom också de fysiska påfrestningarna. Anställningsförhållandena och ersättningen skall också rättas efter det.

Att neka att ta med den fackorganisation som representerar konstnärerna i diskussionen, det vill säga en organisation som har sakkunskap just ifråga om vad som kan anses skäligt i ett sådant fall, är djupt oetiskt.