Hundraåringen som kliver ut genom fönstret och går på fest
Sakta vacklar Eero Blåfield fram med sin rullator. Kroppen börjar bli trött och fötterna värker, säger han. Inte konstigt kanske, de har traskat runt i ett helt sekel. Gått på slagfält, vunnit flera FM-brons i simning och spelat badminton i vad som skulle
När vinterkriget bryter ut vintern 1939 frågas det efter frivilliga på Ressun lukio i centrala Helsingfors. Då är Eero Blåfield knappt 18 år gammal men att ställa upp för sitt hemland ser han redan då som en självklar uppgift.
I sju månader arbetar han som lagerarbetare på Skatuddens vapendepå och ska komma att hinna med två krig till, fortsättningskriget och lapplandskriget.
Tiden som soldat sätter onekligen spår, många av dem djupa och tragiska. Än i dag, över 80 år senare, är det svårt att gå i täta skogar utan att höra smatter från kulsprutor och spana efter fienden. Men den ger också upphov till ett naturligt brödraskap och en gemenskap som följt den sociale Blåfield genom hela livet.
En bild säger mer än tusen ord
Blåfield visar bilder från sin tid i kriget. Dem har han samlat på sig efter kriget och han visar dem via pekplattan upp på tv:n.
Efter vinterkrigets slut hann han för en kort stund sätta sig i skolbänken igen innan fortsättningskriget bröt ut. Studenten kunde han ta först när kriget en gång för alla var slut.
– I början av kriget transporterades jag i Kalevala-riktningen där jag blev maskinpistolman i infanteriet. Då var jag nitton, nästan tjugo år gammal, säger Blåfield och visar bilder från snötäckta skyttegravar.
– De påverkar mig inte så mycket numera. Men klart att jag har minnen därifrån, till exempel från den här skyttegraven. Jag hade precis dragit mig undan från titthålet när automateld kom igenom hålet och sanden från sandsäckarna flög åt alla håll. Det var lite spännande, säger han, skakar på huvudet och skrattar.
Bland bilderna finns också några porträtt av unga män i försvarsmaktens uniformer.
– Det spelade ingen roll vem du var eller var du kom ifrån. Ute i samhället fanns det stora skillnader, men de kom aldrig fram bland soldaterna eftersom vi alla hade alldeles samma förhållanden. Vi kämpade alla tillsammans.
Blåfield berättar varmt om många av dem, pojkarna han lärde känna i armén, och hans ögon lyser till lite extra när de svartvita porträtten dyker upp på tv-skärmen. Vissa av de unga männen kunde varken läsa eller skriva när de ryckte in. Då fick de diktera breven de ville skicka hem från fronten så att Blåfield kunde skriva ner hälsningarna.
Frågan om männen på bilderna stupade i kriget besvaras ofta med en inandning och ett ja, och en sekunds tystnad. Mellan den 30 november 1939 och 5 september 1944 uppskattas 70 000 finländska soldater ha stupat. Det var då nästan två procent av Finlands befolkning.
– Många led mer än jag, både under och efter kriget. Jag har inte haft några svårigheter med sömnen vilket många andra har. Naturligtvis fanns det en återställningsperiod efter krigsslutet då många av oss hittades på barer i stan i jakt på något slags fotfäste i livet. Jag hade tur som fick ett jobb ganska snabbt och fick balans i livet.
Åldern är bara en siffra
Eero Blåfield sitter rakryggad i läderfåtöljen mittemot den stora tv:n, på väggen hänger adelsfamiljens vapen och en stamtavla. Sällan märks det att åldersskillnaden mellan den intervjuade och reportern är drygt 80 år. Orden flyter smidigt på när han talar. Ett och annat skämt och mycket skratt får plats när samtalsämnet hoppar mellan kriget, badminton och jubileet.
Känner du dig gammal? – Nå, inte riktigt. Om mitt minne skulle vara sämre skulle jag nog känna mig mycket äldre. När jag träffar en bekant kan vi fortfarande tala om saker vi upplevt tillsammans. Åldern spelar egentligen inte så stor roll. Jag kan umgås med unga männ iskor precis lika bra som med äldre och har många unga vänner.
Genom badminton, som Blåfield spelade i sextio år, träffade han yngre människor som han ännu har kontakt med. Coronapandemin har dock satt stopp för en hel del möten.
Nu gläds han åt besöken till köpcentret Sello i Alberga där han bor. För tre år sedan kunde han ännu ta sig dit på egen hand. Att mista körkortet, och den frihet som det medför, vid 97 års ålder beskriver han som något av det värsta som kunde hända.