Inget snack om saken. Italien var bäst. I fyra veckor ... och det räckte.
Jonas von Wendt kommenterar EM-finalen i fotboll mellan Italien och England,
Den engelska förbundskaptenen Gareth Southgate tänkte rätt men det blev så oerhört fel ändå. Jadon Sancho och Marcus Rashford byttes in med minuterna kvar att spela. För att slå straffar. Båda missade och Englands förbannelse håller i sig.
Italien var rejält i gungning före paus. England gjorde en mer eller mindre perfekt första halvlek och höll med ruskig precision italienarna borta från de farligaste ytorna på planen.
Då Kieran Trippiers precisa inlägg fann Luke Shaws vänsterfot och Manchester United-backen dundrade in 1–0 i den andra minuten var det nog många på Wembley som på allvar började drömma om att fotbollen är på väg hem till det imaginära fotbollshem kungadömet utropat sig till.
Drygt 120 minuter senare hade drömmen blivit ännu en mardröm i den smått tragikomiska historien om engelsk landslagsfotboll.
England är inte ett vinnande landslag och har inte varit det på 55 år. Att ett lag med det miserabla straffacitet är så passivt i en förlängning är svårt att förstå. Men har en förbundskapten efter en perfekt genomförd första halvlek matat bromsmedicin åt spelarna i paus är det svårt att vinna tillbaka initiativet. Italien är ett så bra och slugt lag att de inte behöver särskilt mycket för att hitta tillbaka i en match där de var tämligen vilse i 45 minuter.
Att gå in i andra halvlek och köra över England inför ett kokande Wembley är imponerande. Stämningen sjönk ju längre matchen led och till och med de överförfriskade ladsen, bilderna från London under dagens lopp var hemska, började inse att detta är på väg att gå på tok igen.
Varför ett lag som har så bra koll på läget i en halvlek blir så passivt i andra halvlek är en evig fråga. Italien har gjort sig skyldig till samma sak många gånger. Varför ge över initiativet och tappa bort allt vad proaktivitet heter?
Fotboll på den här nivån handlar mycket om att våga. England vågade i 45 minuter. Italien i 120 minuter plus straffar.
Att den så elegante Leonardo Bonucci fick göra 1–1 passade på något sätt in i bilden, Bonucci var som vanligt felfri och så kolugn ute på planen. Straffen satte han också. Allt annat hade varit överraskande.
Den engelska tränaren Gareth Southgate har, med all rätt, prisats för sitt taktiska sinne och sitt öga för att göra rätt byten under matcherna fram till finalen. Men väl där blev det lite fel då han med någon minut kvar bytte ut Kyle
Walker och Jordan Henderson för att få in Marcus Rashford och Jadon Sancho som straffskyttar. Detta i ett läge där Italien hade en frispark från farligt läge.
Duon rörde knappt bollen innan det var dags att skjuta straff. Rashford prickade stolpen medan Sancho slog en dålig straff som Gianluigi Donnarumma enkelt kunde rädda och då Southgate sedan valde att sätta ynglingen Bukayo Saka att skjuta en helt avgörande straff efter att självaste Jorginho missat en för Italien fanns alla ingredienser till en katastrof. Det gick som det brukar för England i straffsparkstävlingar. Där har någon mästerlig psykolog något att ta tag i.
Southgates fingertoppskänsla har tagit England långt men nu blev det helt fel. Nästa chans i Qatar om 18 månader men den forne mittbacken vet att detta nog var alla tiders chans.
Grisarna på sociala medier vaknade givetvis till liv snabbt efter straffavgörandet och spred den sedvanliga hatretoriken med rasism som den ständiga undertonen. Världen utan sociala medier skulle vara en betydligt bättre plats.
Italien är värdiga mästare och det lag som imponerade mest genom hela turneringen. Segersviten blir bara längre och det finns inte mycket som talar för att Italien plötsligt skulle bli sämre. Roberto Mancini lär bli helgonförklarad i hemlandet.
Domaren Björn Kuipers hör till de allra bästa i sitt yrke. Kuipers har den där medfödda, självklara pondusen som folk som vet att de är bra på vad de gör ofta har. Kuipers var klockren i finalen, friade hellre än att fälla och styrde matchen med säker hand i 120 minuter.
Stora landslag ser möjligheterna i stället för riskerna. Att Italien så fullständigt tog över efter paus är så oerhört imponerande. Inget snack om saken. Italien var bäst. I fyra veckor. Och i 75 minuter plus straffar mot England. Det räckte.