Sluta försöka tvinga mig att njuta av värmen

”Småningom borde vi börja tala om huruvida rätten till att leva i drägliga temperaturer är en människorätt.”

Medan jag skriver denna kolumn har jag spenderat en och en halv vecka uppe i Sápmi. Då jag åkte från södra Finland hade det just varit 30 plusgrader i nästan en hel vecka. Inte en mjuk, behaglig värme, utan en pressande, kokande hetta, som gjorde att man inte ville äta och man kunde inte sova. Jag var så glad att få slippa det vädret.

I Enare var det 30 grader varmt då jag anlände, 2829 grader under de kommande dagarna. Mot veckoslutet drog det ner till 26–27, men kallt var det absolut inte. Och visst, det var en underlig känsla att kunna hoppa i varmt simvatten på ett ställe där jag är van med att doppa tån i sjön och skrika. Sociala medier var fullt med bilder då folk hittade på olika sätt att hantera hettan. De flesta av mina bekanta talade om att installera en luftvärmepump för att åtminstone ha det drägligt inomhus. Det är så långt klimatkrisen har kommit uppe i Arktis.

”Vi människor klarar nog värmen”, hör man folk säga. ”Men njut nu då, det här är ju skönt”, säger de.

Men helt självklart klarar vi ju oss inte. Vi ser det ju framför oss, hur våra medmänniskor suckar av lättnad när de stiger in i matbutiker med luftkonditionering. Vi ser det på stan, där folk trängs för att kunna sitta i skuggan. Vi märker hur allt från fläktar till vichy tar slut i butikerna. Vi läser i nyheterna hur hundratals människor omkommit då temperaturerna har stigit ännu högre utomlands. Vi klarar oss inte alls.

Så nej, jag njuter inte av värmen. Jag njuter inte av att bli bränd i solen då jag bara snabbt går för att handla. Jag njuter inte av att inte kunna sova på nätterna, när luften inte rör sig ett dugg. Jag vill vara ute och inte ha en konstant påminnelse om att vi inte bara har en ”ny normal” i förhållande till pandemin, men också till klimatkrisen.

Faktum är att om inte klimatkrisen väcker världen till att agera kommer detta att förbli den kallaste sommarn för resten av mitt liv. Hur kommer det att gå till, funderar jag. Först bodde människan i grottor för att komma undan kylan. Kommer vi nu att återvända till grottan för att komma undan värmen? Hur kommer våra hus att se ut om femton år? Kommer det att vara lönsamt att ha fönster längre? Eller sitter vi alla i hus som ser ut som K-market, där taket är fyllt med rör som pumpar kall luft åt oss?

Det finländarna lever i nu är ett extremt privilegium. Inte (bara) i socioekonomiska frågor, men i sådana frågor som att ha vatten som man kan dricka ur kranen. Att ha sjöar och åar som är tillräckligt rena för att man ska kunna simma i dem. Att ha möjlighet att kyla ner sig. Sådana saker kommer att bli att värdefullare i framtiden. Så småningom borde vi börja tala om huruvida rätten till att leva i drägliga temperaturer är en människorätt. Rätten till att ha kallt, rätten till att leva i ett tryggt klimat, rätten till att ha ett hem där luften kan kylas ned. Eller är det för dystopiskt?

Egentligen känns det alldeles bakvänt att ifrågasätta Muminserien i HBL. Om det finns någonting som i sig definierar ordet världsklass, så är det Tove Janssons mästerverk. Både bildmässigt och språkligt.

Men, just därför blir man så förundrad. Texterna vi får läsa varje dag skiljer sig från Janssons klassiker! Under tjugotvå dagar i april hade nitton strippar ändrad text. Inte så att de gjorts mer lättförståeliga, och inte har de blivit förkortade. Det är formuleringar som ändrats från ”Världslig flärd inför en kosmisk katastrof”, då Snorkfröken vill gå och dansa, till ”Futila frivoliteter! Mitt under detta kosmiska fenomen!”

Poängen har helt tappats bort i HBL:s nya version. Roligheten i varför Snorkfröken inte kan simma mer har blivit obegriplig. Likaså mysteriet med ankaret.

Så här är det, dag efter dag. Ibland små, ibland större ingrepp i den ursprungliga texten. Man kan ju tycka att det inte spelar så stor roll. Men hör nu, Tove Janssons formuleringsförmåga var sublim! Åtminstone jag, och säkert många läsare med mig, är nog nyfikna på förklaringen till dessa omformuleringar.

Att göra ändringar i konstverk är sällan en lyckad idé. Och här talar vi om konstverk som hör till det yppersta som gjordes under det förra århundradet.

Kvar finns förstås möjligheten att det var författaren själv som gjorde om sina egna seriestrippar, i ett senare skede. Hon skrev ju om både Mumin på kometjakt och Muminpappans bravader ... Men det låter inte troligt. Så, bästa HBL:s serieansvariga, kan ni bringa reda i mysteriet?

HBL lät frågan gå vidare till seriedistributören Bulls som svarar så här:

Bulls gjorde ett försök att applicera den font som, med Moomin Characters goda minne, tagits fram i samband med Drawn & Quarterleys utgivning i Nordamerika. Den bygger på Tove Janssons handtextning. Vår förhoppning var förstås att stripparna skulle se bättre ut och det gjorde de. Men här och där behövde ord ändras. Detta har gjort att projektet stoppats upp. HBL borde alltså inte fått dessa strippar att publicera över huvud taget.

Vad som åtminstone skedde i samband med att HBL uppmärksammade oss på detta var att vi gick tillbaka till den ”ordinarie” textningen.