De tolv klimatbudorden

Paradigm är seglivade varelser – men då de skiftar sker det med buller och bång. Nu springer klimatnotan ikapp både konsumenter och företag. Samtidigt pågår en armbrytning bakom kulisserna, kallsvetten bryter fram i pannan hos skogsindustrin.

Hallå där i hängmattan – rekordtemperaturerna avlöser varandra. Tidsserierna av extremvärme, torka och bränder växer. Hittills har vi levt med det som inom nationalekonomi kallas för allmänningarnas tragedi: utgår vi från att naturresurser vore gratis och outsinliga – då överutnyttjar och utarmar vi naturen. I årtionden har vi importerat billiga, smutsigt framställda produkter, utan att ägna en tanke åt klimatpåverkan eller -kompensation. Nu blir det ekonomisk bakläxa.

Med sitt kolossala klimatpaket med smeknamnet "I form för 55" (Fit for 55) vill EU-kommissionen skapa en språngbräda fram till klimatneutralitet år 2050. Klivet är enormt – och rätt så försenat. Som världens tredje största ekonomiska zon bär vi ett moraliskt ansvar att leverera omställning.

Långsiktigt är alla européer vinnare – men på kort sikt öppnas nu för ett sällsynt virrvarr av intriger och lobbying. Då man går in för den sunda principen att 'förorenaren betalar' måste vi nämligen klistra nya prislappar på allting: produktion och konsumtion. Då järnet väl är varmt och smideshammaren klingar i klimatverkstaden lurar otaliga smådjävlar i de glödheta gnistorna. Själva utformandet avgör. Alla önskar en så kallad rättvis fördelning av kostnadsbördan, men då det kommer till kritan råder vitt skilda uppfattningar om just rättvisa.

EU:s tolv budord grundar sig i besluten att kapa utsläppen med 55 procent till 2030 jämfört med 1990, med slutdestination nollutsläpp 2050. Hittills har vi mäktat med 24 procent. Ändå måste ambitionsnivån höjas med ytterligare cirka 10 procentenheter – till 65 – om vi vill landa i linje med Parisavtalet. Aldrig tidigare har en hel kontinent presenterat en sammanhängande klimatarkitektur och -vägkarta. EU-parlamentet tryckte på för högre krav, men nöjde sig med just 55 procent efter löften om tydliga krav på kolsänkor – vilket öppnar för hårda bud och genomgripande förändringar i vad som är hyperkänsliga frågor för Finland och Sverige.

Kallsvetten bryter fram inom skogsindustrin. Blir det stopp för kalavverkning och skydd av gamla skogar? Skräckscenariot vore en maktförskjutning från medlemsländerna till EU i dessa frågor. I Finland är man van vid suveränitet över avverkningsnivåer. Exakt hur markareal räknas in som kolsänkor drabbar likaså vitala ekonomiska intressen. Vidare hoppas man här uppe i norr innerligt att biobränslen från skogen ska betraktas som villkorslöst klimatsmarta också av Bryssel.

Också utsläppshandeln ska stramas åt och utvidgas till fler områden, från dagens industri- och energiproduktion till drivmedel, sjöfart, värme och byggande. Vidare innebär nya utsläppsgränser i praktiken ett försäljningsförbud för nya bensinoch dieselbilar från och med 2035. Ambitiöst är bara förnamnet.

För att sätta press på omvärlden och samtidigt skona de egna bolagen och industrierna viftar EU med strafftullar på importvaror från länder med låga eller obefintliga klimatambitioner. Till en början handlar det om utsläppsintensiva branscher som konstgödsel, cement, aluminium, stål och elektricitet, vilket beräknas ge årliga inkomster på uppskattningsvis 10 miljarder euro från och med 2026. Är det blott en förhandlingsstrategi, eller menar EU blodigt allvar? I värsta fall synar Kina eller rentav USA pokerbluffen och höjer insatserna, vilket kan utlösa ett handelskrig. Därför går EU försiktigt fram med utvalda områden, och följer noga med hur omvärlden reagerar.

EU:s klimatpaket är långt från slutgiltigt. Nu ska förslaget – som till stora delar manglats fram redan innan pandemin – förhandlas i parlamentet och av medlemsländerna. Processen kan pågå i två år och innebär sannolikt att den beska medicinen späds ut med socker, och omfördelas.

Då man konkretiserar högtravande ambitioner blottas en mängd stridsfrågor. Det finns en reell risk för överreglering, på gränsen till planekonomi, där påtryckningsförsök och särintressen kör över ett gott innovations- och företagsklimat.