Det slående vardagliga – trots Alzheimers sjukdom
Alzheimers sjukdom är grym och definitiv. Men filmen om ett par där den ena drabbas av den obotliga sjukdomen är vacker, skriver Martina Moliis-Mellberg.
DRAMA Supernova ★★★★☆ Regi: Harry Macqueen. Manus: Harry Macqueen. Foto: Dick Pope. I rollerna: Colin Firth, Stanley Tucci.
Sam (Colin Firth) och Tusker (Stanley Tucci) har ett långt liv tillsammans bakom sig, och skulle även ha ett långt liv framför sig om det inte var för att Tusker diagnostiserats med tidig demens, en sjukdom som kommer krypande och blir mer och mer påtaglig med tiden. Sam har redan satt sin karriär som pianist på paus för att hela tiden finnas där och Tusker, författare, kämpar med att kunna fortsätta skriva trots att händerna inte lyder som de gjorde förr. Bägge vet att det är en tidsfråga innan de behöver göra ännu större förändringar, men det är lättare att inte låtsas om det.
Tillsammans tar de sin husbil och kör genom England upp till Lake District för att hälsa på Sams syster, en semester men också en slags sista resa. Såtillvida påminner Supernova om The leisure seeker, där Helen Mirren och Donald Sutherland likaledes packade in sig i en husbil för en resa med Alzheimers som kompanjon, en film jag verkligen inte tyckte om. Men den inledande likheten till trots är tonen en helt annan här, tack och lov. Där The leisure seeker försökte sig på något slags komiskt men sentimentalt drama är Harry Macqueens Supernova en lågmäld, sofistikerad film med två lyskraftiga rollprestationer i centrum. Colin Firth har ända sedan rollen som Mr. Darcy i BBC-produktionen av Jane Austens Stolthet och fördom fungerat som sinnebilden för den brittiska aristokratin, något han under sin karriär både lekt med och jobbat emot, medan Stanley Tucci har varit en av Hollywoods bästa birollsskådespelare i årtionden. Här gör de båda sina finaste prestationer på länge, kanske någonsin.
Sam är typiskt brittisk, distingerad men mild medan Tusker är mer amerikansk, sarkastisk och kvick. Deras dynamik är en som odlats fram av ett liv tillsammans, bekant och kultiverad. Den bär filmen, som överlag håller sig borta från mer påtagligt dramatiska situationer – här handlar det primärt om rädslan för det mer bestående och eskalerande, ord som plötsligt inte hittas, en blick som inte längre känner igen.
Vem är självisk?
I filmer om demens och liknande sjukdomstillstånd – Still Alice, Amour, kommande The father och Deux till exempel – ligger fokus ofta på hur sjukdomen påverkar de närmaste relationerna, hur det är att vara den som inte längre kan och minns men också hur det är att vara den som är kvar. Supernova frågar sig vem som är självisk, om någon; den som vill släppa taget eller den som inte vill. Tusker kämpar med vetskapen om att han håller på att förlora kontrollen över sitt liv och sig själv, medan Sam kämpar med vetskapen om att han håller på att förlora Tusker. Filmen erbjuder inga lätta svar, den fungerar mer som meditation över dylika frågor, om livets förgänglighet och slumpmässighet. Kanske blir det något vagt, av ovilja eller oförmåga, men återhållsamheten är för det mesta välkommen.
Med sig i husbilen har paret en stjärnkikare, Tuskers hobby. Och kanske är vetskapen om universums storhet en tröst, något att ty sig till. Att vi är och förblir en del av något ofattbart och oändligt, vad som än händer.
Det är det vardagliga, tillgivenheten, kärleken som gör Supernova så slående, så vacker i all sin enkelhet. Firth och Tucci levererar så levande och ömma porträtt – när vi först möter dem ligger de bredvid varandra i en säng, nakna och nära, så trygga i sömnen och hos varandra. Det är rörande just för att det är så tidlöst allmänmänskligt.