Hallå i huvet, Doug Liman
Doug Limans nya film är ett såsigt science fiction-äventyr med en audiovisuell kakofoni.
ACTION/ÄVENTYR/FANTASY Chaos walking ★★☆☆☆ Regi: Doug Liman. Manus: Patrick Ness och Christopher Ford, efter enroman av Ness. Foto: Ben Seresin. I rollerna: Tom Holland, Daisy Ridley,Mads Mikkelsen, Demián Bichir.
Doug Liman är en av de där regissörerna som man aldrig riktigt vet var man har. På kontot finns så vitt skilda filmer som The Bourne identity, Fair game och Edge of tomorrow, för att inte tala om Chaos walking där Liman ger sig i kast med det dystopiskt spetsade fantasystuket.
Fast där får man lust att tala om en modefluga med en strålande framtid bakom sig, ty där Hungerspelen levererade på de flesta fronter kan man inte säga detsamma om The Divergent och dess likar.
Året är 2257 när vi har vägarna förbi ”Den nya världen”, ett mer eller mindre obskyrt nybyggarsamhälle som karakteriseras av att man här kan läsa andra människors tankar, dock så att dessa kallas för ”oljud” och man gör bäst i att försöka hålla sina tankar för sig själv.
På den punkten är unge, föräldralöse Todd Hewitt (Tom Holland, på sistone även känd som Spindelmannen) en av de skickligare men bakom knuten väntar nya utmaningar, detta när ett rymdskepp kraschlandar i närheten av hans Prentisstown.
Som det råkar sig är den enda överlevande en ung kvinna (Daisy Ridley, från Star Wars-lägret) och det om något sätter sprätt på Todds tankar och tankevärld. Han kan nämligen inte erinra sig att ha sett en kvinna tidigare – i Prentisstown lyser dessa av någon märklig anledning med sin frånvaro.
Mikkelsen som borgmästare
Till saken hör att Mads Mikkelsens borgmästare, odjuret David Prentiss, mer än gärna skulle lägga vantarna på den unga kvinnan, en ”inkräktare” om man så vill. Följaktligen har Todd och Viola (Ridley) inget annat val än att sätta benen på ryggen. Hellre fly än illa fäkta.
Chaos walking spelades in redan 2017 men så i den grad missnöjd var cigarrstaben på Lions Gate att man pantade på lanseringen – i hopp om att nyinspelat material och ett tajtare klipp skulle fixa biffen.
Det är dessvärre inte fallet, nej. De facto påminner slutresultatet mera om ett lapptäcke än om ett filmdrama med alla koppar i skåpet.
Det är en sak att filmens språkdräkt, en mix av talade ord och verbaliserade tankar, utmynnar i en audiovisuell kakofoni som gör det svårt att orientera sig i händelseförloppet, en annan att det fantasyorienterade äventyret framstår som destillat av många andra och framför allt bättre filmer.
Idéer och uppslag finns det gott om men vad man saknar är någon form av fördjupning, dramatisk stringens. Och knappast blir det bättre av att man därtill bullar upp med ett rymdskepp som vänder upp och ner på tillvaron. Snurrigt.