Nu har kubanerna fått nog av den kommunistiska salsan: det går inte att äta en ideologi.
Torsten Fagerholm, i ledaren på sidan
Kommunikation har blivit en av vår tids vattendelare. Bra kommunikation kan leda långt, dålig kommunikation kan krossa goda initiativ, karriärer och drömmar. Ofta är det människor vars formella kompetens ligger helt någon annanstans som skall kommunicera klart och tydligt, och inte så överraskande blir det ibland fel.
Kommunikationen har också tagit en allt större roll i penningpolitiken under de senaste 15 åren. Vi har gått från en penningpolitik som var fast i nuet till en framåtblickande politik. Jean-Claude Trichet, ECB:s ordförande 2003–2011, upprepade ofta “we never pre-commit”, vi förbinder oss inte till något på förhand. Man ville hålla alla kort på hand. Det här var i tidens anda och det fungerade länge, men tiderna, och ekonomin, förändras.
På många sätt var det Mario Draghi, Trichets efterträdare, Italiens nuvarande statsminister, som ändrade den penningpolitiska kommunikationen som en reaktion på förändrade omständigheter. Draghi höll ett tal i London i slutet av juli 2012. Då var ekonomin i Europa tumultartad och det fanns en genuin rädsla att euroområdet och euron kan kollapsa. Mycket stod på spel.
I detta utmärka tal jämförde Draghi bland annat euron med humlan som i teorin inte borde kunna flyga, men kan det ändå. Det här var en liknelse som var vanlig i början av eurons existens, men som sedan dog ut då humlan bara flög och flög. Men det är inte humleliknelsen som gick till historien. Det som tog Draghi till historieböckerna är att han sade att ECB är redo att göra “whatever it takes”, vad som än behövs, för att rädda euron. Med denna lilla fras, uppbackad av fyndiga penningpolitiska lösningar, lyckades Draghi lugna marknaderna, kanske rädda euron, och samtidigt ändra penningpolitikens utformning. Man började lova att göra saker för att uppnå ett visst mål i framtiden.
Ungefär ett år efter whatever it takes-ögonblicket började ECB med något som kallas forward guidance, framåtguidning, då man sade att man förväntade sig att räntorna kommer att hållas låga under en längre period. Och på den här vägen är vi.
Just nu står ECB inför stora utmaningar än en gång. Räntan är negativ, stödköpen är massiva och inflationstrycket är osäkert. Mitt i detta kaos lanserade ECB sin nya penningpolitiska strategi, i vilken man går från att inflationen på medellång sikt skall vara ”nära men under 2 procent” till ett symmetriskt mål där inflationen också kan överskrida 2 procent. Positivt är att denna förändring kommer att vara mera lättkommunicerad än den förändring den amerikanska centralbanken genomförde förra hösten. Samtidigt bakar man nu in både bostadspriser och miljöaspekter i helhetsbedömningen av prisstabiliteten, mycket bra i sig, men svårighetsgraden tilltar.
Euroområdet och ECB har mycket extra bagage som har samlats upp under tiden under och efter finanskrisen, eurokrisen och nu pandemin. Det finns ingen återgång till de lätta gamla tiderna. Vi kommer även framöver att behöva innovativa och välkommunicerande centralbankirer för att se till att humlan fortsätter att flyga.