”– Vida kretsar anser Ni är starke mannen som kan rädda situationen”
Frågan huruvida Åland skulle tillhöra Finland eller Sverige avgjordes inte enbart på högtidliga formella möten, utan också med ränksmiderier på toalettrum.
I år har 100 år förflutit sedan Nationernas förbund slog fast att Finland besegrat Sverige i kampen om Åland. Detta emot svenskarnas och en stor majoritet ålänningars uttryckliga önskemål. I sin essä Ett diplomatiskt hjältedåd som föll i glömska i HBL den 1 juni lyfter Jerker Örjans fram de tre Ålandrapportörernas insats. Men innan man kommit så långt hade många blindskär passerats.
I självbiografin Min Tid citerar Ossian Donner, Finlands dåvarande sändebud i London, i kapitlet Kampen om Åland ett telegram han erhållit från Utrikesministeriet:
”Presidenten godkänner [utrikesminister Carl, reds. anm.] Enckells framställning samt anhåller att Ni godhetsfullt omedelbart avreser Paris understöda Enckell med begagnandet av hela Edert inflytande i synnerhet engelskt håll. Enckell underrättas Eder ankomst. Stämningen i Finland ytterst upphetsad. Vida kretsar anse Ni är starke mannen som kan rädda situationen.”
Europakartan ritades om efter första världskriget
Vid tidpunkten för telegrammet ovan pågick i Paris fredsförhandlingarna efter första världskriget. Europas karta möbleras om, tre kejsardömen läggs i graven, nio nya stater uppstår, gränser flyttas, ofta tvärtemot befolkningens vilja. Ålands nationella tillhörighet var en av de frågor som dök upp på agendan men i det aktuella sammanhanget hörde Sveriges och Finlands inbördes förhållande och vart Åland skulle höra inte till de stora frågorna.
De egenskaper man på myndighetshåll tillskrev Donner var hans personliga kontakter. Här uppmanas han utnyttja sina välkända vänskapliga relationer till Englands sändebud i Stockholm, sir Esmé Howard. Denne har utsetts till ordförande för Östersjökommissionen vars uppgift var att bereda Ålandsfrågan. Donner beskriver hur han utför sitt uppdrag.
”Då sir Esmé var mycket upptagen kommo vi överens om att tillbringa söndagen tillsammans. Vi skulle jämte hans fru besöka flera sevärdheter, gamla kyrkor och något museum, men under dagens lopp finna tillfällen till ingående diskussioner av Ålandsfrågan”. Donner får möjlighet att komma fram med Finlands synpunkter och korrigera de värsta ”utsvävningarna” från svenskt håll. Han framhåller ”hur Åland betyder så ojämförligt mycket mera för Finland än för Sverige och hur dess politiska betydelse för Finland på intet sätt kunde uppvägas av en fåtalig befolknings tillfälliga, låt så vara enhälliga, åstundan om förening med Sverige”. Då han uttömt alla motiveringar han säger sig ha kommit på vädjar han slutligen, ”Glöm bort att Ni har varma sympatier för Sverige och icke känner Finland. Kan Ni göra någonting så gör det för min skull och för vår vänskaps skull”.
Samtal i toalettrummet
Efter att ha begrundat Donners argument inser Esmé Howard att enda möjligheten för Finland är att frågan undanrycks behandling i fredskonferensen. Där skulle nämligen avgörandet gå Finland emot. Det gäller alltså att komma på ett motiv för uppskjutande av frågans behandling som fredskonferensen kan acceptera. "Detta samtal, som gjorde att Ålandsfrågan kom i rätta gängor, hölls i toalettrummet i Hotel Majestetic på eftermiddagen den femte juli 1919”, noterar Donner.
I sina Politiska minnen konstaterar Carl Enckell att ”resultatet av ovannämnda diskussion blev sir Esmés kategoriska förklaring att frågan om Ålands lösryckande från Finland icke kunde behandlas av fredskonferensen utan den finländska regeringens samtycke och att frågan om Ålands demilitarisering och eventuella neutralisering måste uppskjutas med hänsyn till Rysslands intressen”.
Den svenska regeringen var inte tillfreds . Man hade koncentrerat alla sina ansträngningar på ett snabbt beslut av fredskonferensen baserat på ett utlåtande av Östersjökommissionen och man trodde sig ha nått detta mål. Den finländska delegationen i Paris hade haft samma föraningar, vilket fått den att gripa ”det sista halmstrået” som Enckell uttryckte saken. För Finlands del upplevdes det som livsviktigt att lösgöra Ålandsfrågan från fredsförhandlingarna.
Nära att Åland tillföll Sverige
Att Ålandsfrågan slutligen avgjordes i Nationernas förbund var resultatet av hårt arbete både på det personliga och på det officiella politiska planet. Om den i enlighet med svenskarnas önskan efter en åländsk folkomröstning hade avgjorts i Paris som en del av fredsförhandlingarna skulle Sverige sannolikt ha triumferat. Hur nära det var framgår både i Enckells och i Donners självbiografier.
Utgångspunkten var ojämn. Sverige hade ett långt försprång, legationer överallt och utmärkta diplomatiska kontakter. Finlands ställning som självständig stat var helt ny och landets utrikespolitiska erfarenhet trampade i barnskorna. När Ossian Donner tillträdde sin befattning i London erfor han mycket riktigt att Sverige inte försuttit någon tid och att Englands regering var böjd att på basis av den information man fått, tillmötesgå Sveriges önskemål. Det framgår att det material svenskarna använt som argument var påfallande kreativt sammanställt. Från kartmaterialet hade man raderat ut hela den åboländska skärgården som sammanbinder Åland med det finländska fastlandet. Likaså hade det faktum att Åland i flera hundra år under svenska tiden administrerats från Åbo biskopsstift utelämnats.
Ironiskt samtal om "ålandsbördig" kung
Enckell citerar ett samtal med sekreteraren för fredskonferensens högsta
råd . ”Svenskarna påstå”, sade sekreteraren, ”att den åländska skärgården är belägen utanför Stockholm, och att t.o.m. en av de svenska kungarna blivit född på Åland.” På min fråga vilken kung det kunde ha varit sade sekreteraren att han inte visste det och tillade ironiskt: ”– Le plus grand ...” Donner var inte den enda av Finlands nyutnämnda diplomater som kom åt att stifta bekantskap med Sveriges lobbande i frågan. I Japan var språkforskaren G. J. Ramstedt vårt lands första chargé d’affaires. Tack vare sina kunskaper i japanska hade han på kort tid lyckats etablera en nära kontakt med den japanske utrikesministern som gav honom möjlighet att bekanta sig med det material Sverige tillställt den japanska regeringen för att försäkra sig om dennas stöd.
Ränkspelet fortsatte i Genève
Ramstedt konstaterar att han utan förhandskunskaper utifrån detta material utan vidare skulle ha ansett att Åland borde höra till Sverige. Han sammanställer därför en korrigerad och kompletterad promemoria (i fjorton punkter) som den japanska delegationen med stor energi kommer att utnyttja i Genève.
Som Henrik Meinander konstaterar i sin recension av Örjans bok om Ålandsrapportörerna, fortsatte ränkspelet i Genève. Att den finländska delegationen ledd av Carl Enckell, i motsats till sin svenska motpart, lyckades hålla huvudet kallt bidrog säkerligen till slutresultatet. Finland fick Åland och ”ålänningarna fick en självstyrelse som söker sin like i denna del av universum”.