Önskas: En starkare samtalskultur inom konstfältet
Annatuuli Saine älskar goda samtal och har därför startat ett nytt forum i Fiskars för samtal kring konst och vetenskap. Hennes nästa dansverk kretsar kring minnen från studietiden i Holland och erfarenheter som konstmodell.
Under trettio år som konstnär har koreografen och dansaren Annatuuli Saine oförtröttligt satt i gång projekt efter projekt. Dansverk av alla de slag, kabaréer, dansfilmer, på sistone ofta med starka inslag av skådespelararbete som till exempel i den kritikerrosade Schjerfbeckföreställning hon gjorde tillsammans med manusförfattaren Iida Hämeen-Anttila och skådespelaren Kati Outinen (läs recensionen i HBL 26.2.2019).
Då vi träffas i juni är Saine mitt uppe i repetitionerna med Raseborgs sommarteater, där hon efter en paus på tio år än en gång fungerar som koreograf. Att uppsättningen av Peter Pan dels har skjutits upp med ett år, dels repeterats under exceptionella förhållanden är förstås en utmaning för alla inblandade.
– I vår repeterade vi flera månader i smågrupper, alltså gick det åt dubbelt så mycket tid än vanligt till att inöva och repetera. För mig som koreograf är det extra viktigt att få folk att fungera i grupp, så visst har det känts aningen splittrat.
Att delta i en sommarteaterproduktion kan vara en oerhört viktig upplevelse för många unga, vilket också motiverar Saine i hennes arbete.
– Jag var tretton eller fjorton då jag medverkade som dansare i Nummisuutarit (Sockenskomakarna), en enda scen i en lång pjäs. Nu när jag verkat som konstnär i trettio år har jag flera gånger tänkt tillbaka på hur viktig den erfarenheten var.
Öppen för dialog
Sommarens egen storsatsning är Den dansande meteoriten, ett evenemang för scenkonst och diskussioner som Annatuuli Saine arrangerar på hemorten Fiskars sista veckan i juli. Det fungerar samtidigt som ett slags satellitevenemang kopplat till andelslaget för hantverkare, formgivare och konstnärer Onomas 25-årsjubileumsutställning som pågår hela sommaren. Saine är själv medlem i andelslaget och har bott i Fiskars i över tjugo år.
– Min plan är att utveckla evenemanget till en biennal, som nästa gång ska vara internationell.
Förutom föreställningar och en konstutställning omfattar Den dansande meteoriten samtal, där forskare och konstnärer diskuterar teman som samtid och narrativ.
– Jag älskar goda samtal. Speciellt i coronatider har kanske många insett att förmågan att samtala inte är någon självklarhet om man inte upprätthåller den. Försvinner denna förmåga blir dialogen i samhället allt tunnare och smalare, mer polariserad.
Att tala offentligt har varit en personlig
utmaning för Annatuuli Saine, men numera kombinerar hon gärna uppträdanden som dansare med diskussioner kring verket och konsten i allmänhet.
– Speciellt givande har det varit att uppträda i olika vetenskapliga sammanhang och föra samtal med deltagarna. I de kretsarna upplever jag att folk verkligen kan argumentera och resonera kring sin forskning och jag skulle vilja se mer av detta också inom konsten. Inom konsten satsar många hårt på sin egen grej och intar ibland ett slags försvarsposition, vilket delvis beror på hård konkurrens, speciellt då det gäller finansiering.
Upplever du konstfältet i försvarsposition i förhållande till samhället eller konstnärer emellan? – Säkert både och. För mig reflekteras hela samhällets förhållningssätt till kultur och konst i detta. Många i branschen jobbar på med knappa resurser och tvingas fråga sig om det de gör har någon betydelse över huvud taget. I varje stipendieansökan gäller det att hitta på varför just ditt arbete förtjänar synlighet och finansiering.
Utgår från dagboken
Det ständiga slavandet med att skriva stipendieansökningar är mer än bekant för Annatuuli Saine, som hör till dem som vågat berätta offentligt om hur mördande ständiga avslag känns. För ett par år sedan fick hon nog av ruljansen, tog en paus och skrev andra texter i stället. Den dagbok hon skrev i fjol höstas och sedan bearbetat tillsammans med dramaturgen Seppo Parkkinen utgör basen för hennes nästa sceniska verk Epilogue Rotterdam, som har urpremiär vid Den dansande meteoriten. Verket har en nära koppling även till bildkonsten, det andra yrkesvalet Saine övervägde.
– Som barn hade jag inte möjlighet att träna dans. Vi bodde i Norra Karelen, långt från dansskolor. Det krävdes mod för att ge sig in på dansarbanan, jag var redan över tjugo år och tänkte att det var för sent.
Sina studier finansierade Annatuuli Saine framför allt genom att arbeta som konstmodell. Då hon studerade i Holland stod hon modell för bildkonstnären Gijs Voskuyel (1915– 2004) och en del av texten i Epilogue Rotterdam berör minnen från den tiden.
– Vi förde långa samtal om bildkonsten och livet i allmänhet. Han hade alltid massvis med spännande saker att berätta, bland annat om det krigstida Holland, där han var aktiv i motståndsrörelsen. I höstas stod jag modell för bildkonstnären Daniel Enckell i Fiskars och funderade på hur min upplevelse av kroppslighet förändrats under de trettio år som förflutit, hur min upplevelse av att iakttas som modell förhåller sig till min roll som utövande konstnär.
Ett liv som dansare med kroppen som arbetsredskap är en utmaning i sig. Nationalbalettens dansare går i pension redan vid fyllda 44, men som frilanskonstnär gäller det att knega på och inte tappa modet, trots att allting inte ständigt går på räls. Vid 51 års ålder tuffar Annatuuli Saine ändå träget framåt och är tacksam för att hon kunnat förverkliga nästan alla projekt hon planerat, trots att eventuell finansiering oftast går till andra utgifter än hennes egen lön.
Vad drömmer du ännu om att göra? – Vid min ålder och med allvarlig artros och andra blessyrer i bagaget, kan jag bara hoppas på att få fortsätta med mitt arbete, att få vara frisk. I dag är mina fötter i bättre skick än för tio år sedan, vilket närmast känns som ett mirakel. En dröm är också att kunna delegera ens en del av producentuppgifterna. Som så många konstnärer behöver jag inga jättelika resurser och stora penningsummor, bara tillräckligt för att förverkliga de projekt jag planerar.