❞ I dag är det två år sedan vi gifte oss.

Decennier av utanförskap, kamp och osäkerhet har lämnat spår i form av en slumrande oro och beredskap i kroppen.

Enligt traditionen kallas det pappersbröllop, och även om Finlands lag, byråkrati och folkopinion numera står på min och min mans sida, kommer det att ta tid att skaka av sig känslan att stödet är papperstunt, och att det finns mörka moln där ute som bara väntar på att den politiska vinden ska vända.

I dag är det två år sedan vi gifte oss. Enligt traditionen kallas det pappersbröllop, och även om Finlands lag, byråkrati och folkopinion numera står på min och min mans sida, kommer det att ta tid att skaka av sig känslan att stödet är papperstunt, och att det finns mörka moln där ute som bara väntar på att den politiska vinden ska vända.

Så länge man kunnat ta tåget ut till Helsingfors-Vanda flygplats har man tvingats se föreningen Aito Avioliittos banderoll vid Sandkulla station, med sitt budskap om att vissa människors äktenskap är falska och skadliga. En gång var föreningen synligare och mer högljudd med sina åsikter och försökte som bekant in i det sista torpedera den nya äktenskapslagen. Nu verkar den ensamma banderollen, med sina rosa och ljusblå färger som visar hur äkta familjer och relationer och riktiga pojkar och flickor ska se ut, vara all aktivitet som återstår.

År efter år hänger banderollen kvar. Varje gång jag ser den påminns jag om den mångåriga kamp som ledde till vår bröllopsdag, och jag blir fortfarande stum inför påminnelsen att så många satte så mycket tid och energi på att motarbeta kärlek och missunna andra deras lycka. Jag undrar också hur länge en motsvarande banderoll med lika tydligt rasistiskt eller misogynt budskap fått hänga kvar och välkomna turister till Finland? Sedan fortsätter tåget och jag glömmer alltsammans igen.

Men decennier av utanförskap, kamp och osäkerhet har lämnat spår i form av en slumrande oro och beredskap i kroppen. Ibland förirrar jag mig in på kommentarsfält och läser arga bloggare och insändare som påminner om att homofobin också i Finland är betydligt mer utbredd än en ensam banderoll i Sandkulla låter påskina, att spöket som tycktes mista sin kraft när äktenskapslagen skrevs om ändå ruvar där i skuggorna, samlar sina kedjor och harklar rösten, i värsta fall redo att kliva fram och sprida osalighet så fort tillfälle ges. Det behövs inte mycket för att oron ska flamma upp, och den senaste tiden har nyheterna från Europa varit rena tändvätskan.

I Ungern är det numera förbjudet med medier som visar avvikelser från någons biologiska kön och som porträtterar homosexualitet för minderåriga. Bokhandlare tvingas censurera sitt utbud och tv- och radiokanaler hotas av böter eller nedstängning. EU-ledare har fördömt den nya lagstiftningen men verkar handfallna inför Orbáns totalitära tendenser.

I början av juli misshandlades Samuel Luiz till döds på öppen gata i nordvästra Spanien av en grupp män som skrek homofobiska skällsord. Han var tjugofyra år. Dödsmisshandeln har lett till protester runtom i Spanien, där hatbrotten mot sexuella minoriteter ökat det senaste året. Liknande statistik rapporteras från England och Frankrike. I Polen har omkring en tredjedel av landets regioner och städer utlyst sig till ”hbtqfria zoner”. I Ryssland är det fortsättningsvis förbjudet att sprida information om köns- och sexuella minoriteter.

I jämförelse med situationen i dessa länder, för att inte tala om de sextionio länder där homosexualitet fortfarande är brottsligt, är det givet att läget i Finland är rena smekmånaden. Men att sänka garden och unna sig sinnesro känns otänkbart med så många skrämmande exempel från näromgivningen. Hur många bröllopsdagar ska vi hinna fira innan ett valresultat sätter en brunblå kristen besättning av homofober vid makten, och vad kan hända då? Vaktandet på pappersmuren fortsätter, i nöd och lust.

KRÖNIKA KAJ KORKEA-AHO

Hur många bröllopsdagar ska vi hinna fira innan ett valresultat sätter en brunblå kristen besättning av homofober vid makten, och vad kan hända då?