Vänstern skjuter kulturarbetare
Den färska VM-medaljören Ristomatti Hakola har varit förföljd av otur i sommar.
POLITIK Kaj Korkea-aho (Krönikan 31.8) finner att regeringen Marins politik gentemot kulturarbetarna är ett ”fullständigt och förödmjukande” haveri. Vad som gör det hela värre är att haveriet faktiskt föregicks av en ”sinnebild av progressivitet” efter ”decennier av gubbregeringar”.
Korkea-aho säger inte rakt ut vad han menar med ”progressivitet” i samband med regeringen Marin. Gliringen om ”gubbregeringar” måste dock betyda att han ser kvinnornas stora andel av ministrarna som ett tecken därav. En regering med många kvinnliga ministrar skulle alltså vara progressivare än en med få eller inga.
Den logiken får jag inte att gå ihop. Visst är vårt nuvarande politiska system ”progressivt” i och med att ministrars kön är mer eller mindre irrelevant. Men det betyder inte att progressiviteten av en regerings politik skulle växa i takt med antalet kvinnliga ministrar. (Skulle regeringen Marin bli progressivare om minister Timo Harakka, en man, ersattes med Riikka Purra, en kvinna?)
Korkea-ahos upprördhet över regeringens behandling av kulturarbetarna får honom att efterlysa ”en regering i modern tid som skulle ha behandlat en grupp av befolkningen sämre”. Men, såvitt jag vet, har ingen tidigare finländsk regering haft att göra med en coronapandemi. Vi vet inte hur kulturarbetarna skulle ha klarat sig, under en liknande period, med en ”gubbregering”. Bättre? Sämre? Vi kan inte veta.
Det är dock inte bara regeringen som Korkea-aho klagar över. Han tvivlar på hela vår demokrati och frågar: ”Är alltså demokratin korrupt och vilar den på grumliga fundament, om så många nu röstar på korrupta bevekelsegrunder, i strid med det man vet om verkligheten och sig själv, eller har det oundvikligen sett ut så, alltid?”
Så Korkea-aho härleder regeringens ödesdigra politik från väljarna, det vill säga medborgarna som röstat fel (”på korrupta bevekelsegrunder” och så vidare).
Bland dessa riktar Korkeaaho sina ord särskilt till ”en förödmjukad kulturvänster” som borde ”vända ryggen till regeringen Marin”. Det vore väl förhastat. Coronapandemin kan knappast placeras på en vänster-höger-axel, så det är ingen anledning att tro att en regering som skulle vara mer ”höger” än Marins skulle hantera den annorlunda – eller bättre.
Det är också förhastat att tro att demokratin är ”korrupt” när man inte kan acceptera vad regeringen gör. Demokratin är väl ingen garanti för att allt går som Korkea-ahos ”kärnväljare” vill.
SVAR: Progressiv som i icketraditionell, icke-konservativ, något nytt. Efter arton månader ursäktar pandemin inte längre den handfallna och ojämlika behandlingen av kulturbranschen eller att nödvändiga och länge efterlysta verktyg (såsom ett coronapass eller en sansad revidering av smittskyddslagen) inte beretts i tid. I krönikan funderade jag kring väljarbeteende, mitt eget och andras: hur rigid är man i sina sympatier om/när ens politiska förebilder gör en besviken? För den här krönikörens del har det lett till en politisk identitetskris och självrannsakan, och en påminnelse om de många komplexa beteendemönster som trots allt styr demokratin.
I vintras stod Ristomatti Hakola och Joni Mäki för en mindre sensation när de skidade hem VM-silver i lagsprinten i VM i Oberstdorf. Men efter det har Hakola haft det besvärligt.
Det var i juni som Hakola skadade sin mellersta tå i vänster fot. I en högst ofarlig situation.
– Jag var hemma en sväng under mitt träningspass, hade bråttom, och slog foten i soffbenet, säger Hakola och tillägger:
– Jag fortsatte ändå träningsrundan. Men det visade sig sedan vara en lite värre skada.
Mentalt tungt
Han drog på sig två smärtsamma frakturer i tån. Det tog över en månad innan han kunde köra rullskidor eller springa igen.
– Tån deltar så mycket i frånskjutet, både i löpning och i klassisk åkning. Det tog överraskande länge att bli bra. Det tog två månader innan jag kunde träna ordentligt. Alternativ träning är bara första hjälpen, säger Hakola.
– Det var framför allt mentalt tungt. Man kunde se på sociala medier hur alla medtävlare körde stenhård träning. Själv kunde jag inte träna ordentligt.
Hakola har dragits med en hel del skador under sin karriär. För ett par år sedan tvingades han avbryta minitouren i Ruka efter att ha drabbats av en inflammation i stortånageln. Han har haft problem med en inflammerad peroneussena i vänstra vristen, som har besvärat honom också i sommar. Hans ryggproblem har plågat honom tidvis.
Träningsläger
– Det är sådant som händer då man tränar 4–5 timmar varje dag. Men det här var lite värre. Det var egentligen första gången någonsin som jag egentligen inte kunde träna alls. Det var bara stakmaskin och inomhuscykel med mycket lätt motstånd som gällde, säger Hakola.
Han är inte särskilt optimistisk när det gäller dagsformen. Träningsuppehållet har däckat honom psykiskt och fysiskt.
– Jag har aldrig varit i så här dålig form. Samtidigt kan det gå fort att komma tillbaka i form bara man får träna ordentligt. Det är fortfarande 150 dagar till OS-invigningen i Peking, säger han.
Hakola deltog i augusti i landslagets tre veckor långa träningsläger i Pontresina. Han upplevde att konditionen gick framåt en hel del.
– Efter tio års elitträning borde tre månader rimligtvis inte vara en så stor svacka. Men det går inte heller bara att direkt ta igen all förlorad träning. Det krävs tålamod. Man får bara vänja sig vid tanken att ta stryk av lagkamraterna i ett par månader framöver.
Samarbetspartner
Under fredagen offentliggjorde Skidförbundet ett värdefullt samarbete med det privata läkarbolaget Pihlajalinna. Ett samarbete som ännu kan komma att hamna på kollisionskurs med Iivo Niskanens samarbete med Mehiläinen. Men det är en annan historia. För Hakolas del är det en positiv sak att landslaget får bättre tillgång till läkare, fysioterapeuter och undersökningar.
– Det blir ju svårt att madrassera alla soffben där hemma. Men i övrigt är det viktigt med förebyggande träning. Stödmuskulatur och rörlighet blir ännu viktigare då man blir äldre, säger Hakola, 30.
– Den som har flest skadefria träningsdagar med hög kvalitet kommer ganska långt.
VM-medaljör
Hakola kan åtminstone trösta sig med att han redan har en stormedalj i prisskåpet. Den kan ingen ta ifrån honom.
– Jag har faktiskt inte beundrat medaljen på ett par månader. Det är kanske så dags igen att ta fram den igen. Medaljloppet har jag kollat ett par gånger, säger han.
– Det gick undan i sista uppförsbacken. Det är något jag alltid kan komma ihåg när det är tungt under träningsrundan.
Hakola är inte den enda landslagsåkaren som drabbats av en bruten tå. Ex-landslagsåkaren Lari Lehtonen fick också en fraktur i tån i en nästan exakt likadan soffincident för något år sedan. Så det gäller att se upp för soffben.
– Det hjälper inte att deppa. Ibland har man varit lite dyster när det gått dåligt. Men alltid har man klarat sig, säger Hakola.
Det var framför allt mentalt tungt. Man kunde se på sociala medier hur alla medtävlare körde stenhård träning. Själv kunde jag inte träna ordentligt.
Efter tio års elitträning borde tre månader rimligtvis inte vara en så stor svacka. Men det går inte heller bara att direkt ta igen all förlorad träning. Det krävs tålamod.