Bländande regi när Bolla blir teater
Regissören Milja Sarkola glänser med sitt hantverk, men det är svårt att göra Pajtim Statovcis urstarka roman rättvisa på scenen.
Bolla
Text: Pajtim Statovci. Dramatisering: Tuomas Timonen. Regi: Milja Sarkola. Musik och ljud: Aleksi Saura. Scenografi: Kaisa Rasila. Kostym: Elina Kolehmainen. Ljus: Kari Leppälä. Mask: Jaana Nykänen. Dramaturgi: AriPekka Lahti. På scenen: Samuli Niittymäki, Mikko Kauppila, Jessica Grabowsky, Ursula Salo, Otto Rokka och Jouko Klemettilä. Premiär på Helsingfors stadsteater 2.9.
Skira polyestergardiner, gulmålade väggar, en brunvitblommig madrass, de unga männen klädda i pösiga byxor med skjortorna instuckna i byxlinningen och håren klippta i nittiotalets pottfrisyrer. Det är läckert fulsnyggt, en egen svunnen värld vi förflyttas till på Stadsteaterns scen. Och lika omsorgsfullt som scenografen Kaisa Rasila och kostymdesignern Elina Kolehmainen bygger upp sin tolkning av nittiotalets Kosovo, arbetar regissören Milja Sarkola med sina skådespelare.
Visst känns mycket ”rätt” när hon tar sig an Pajtim Statovcis prisbelönta urstarka roman Bolla, kärlekshistorien mellan albanen Arsim och serben Milos under en av de brutala etapperna av de jugoslaviska krigen, som lika mycket gestaltar mekanismerna bakom det man brukar kalla andrafiering. Albanen som den andre liksom den homosexuelle, liksom kvinnan, barnet, den sjuke, den fattige ... Statovci visar variationer av avhumanisering, från Arsims äcklade blick på sin gravida fru till det etniska våldet mot albaner.
Fin rolltolkning
Milja Sarkola bländar med sitt regihantverk, som vanligt, får man tillägga. Hon har nämligen en enastående förmåga att locka ut något så köttigt, ömt och hårt ur skådespelare. Det handlar om gester och hållning, men också om något mer svårgripbart och abstrakt som utstrålning. Även om också biroller lyser gör Mikko Kauppila starkast intryck med sin rart nördiga tolkning av medicinstudenten Milos.
Men överlag är många scener minutiöst komponerade och koreograferade. De förmedlar skräck, passion och obehagskänslor, allt inpå huden. Två timmar och tjugo minuter förflyter blixtsnabbt tack vare intensiteten på scenen. För övrigt är själva vridscenen ett instrument för berättandet – när den snurrar skapas en mosaik av små och stora världar.
Svårt att glömma romanen
Ändå är det något som saknas, och delvis handlar det om ett klassiskt problem som uppstår när böcker blir teater. Det är svårt att lösgöra sig från ursprungsverket, från romanen, och kanske är den trots allt för stark för att en iscensättning helt ska kunna göra den rättvisa.
Ett annat problem är att tyngdpunkten hamnar på drama och relationer, vilket kanske är rätt tänkt i teatersammanhang, men det sker på bekostnad av de politiska dimensionerna av Statovcis snillrika bygge.
Jag tror att det hänger ihop med att Arsims berättarröst avlägsnats i Tuomas Timonens teaterdramatisering. Fragment återges visserligen genom Samuli Niittymäkis repliker, men det är inte lika kraftfullt som när läsaren tvingas umgås med honom som jagberättare och med honom iaktta hustrun Ajshe med avsmak, som en tyst och dum gravidkropp. Odjuret är Milos som lämnad av sin älskare ansluter sig till de serbiska trupperna på deras mördarstråt, men också Arsim som slår sin fru och sina barn.