Vi behöver stöd, inte spott och spe, Trygve Söderling!
När myndigheter skapar regelverk som varken grundar sig på lag eller sunt förnuft, när löften sviks och åtgärder förhalas, byter den mobbade tonläge. Varför då skriva så raljerande och nedvärderande? frågar Klockriketeaterns chef Dan Henriksson i ett svar till Trygve Söderling.
När ett samhälle är i kris är det lätt att tappa proportionerna eller förmågan att lyssna på den andre. Covid-19 har förorsakat en kris och en stark röst inom den finlandssvenska intelligentian, Trygve Söderling (HBL 2.9), lider nu av grav (ton) dövhet när han analyserar kören av scenkonstens försvarare som ropar på hjälp.
Scenkonsten har förhållit sig med ”stoiskt lugn” (jfr kulturministern) till restriktioner, brist på konsekvens och – ja, ren mobbning från myndigheternas sida. Scenkonstbranschen var tidigt, redan sommaren 2020, ute med interna och strikta regelverk, vi försökte anpassa oss till den nya situationen. I första hand ville vi stöda kampen mot pandemin, samt trygga personalens och publikens säkerhet. Och vi förväntade oss att bli hörda och sedda. Men gång på gång på gång valde regeringen och myndigheterna att behandla oss annorlunda än resten av samhället.
Det är mobbning. Och en dag får den mobbade tillräckligt – nu är det nog!
När logiken saknas, när myndigheter skapar regelverk som varken grundar sig på lag eller sunt förnuft, när löften sviks och åtgärder förhalas, då byter den mobbade tonläge. Vi har försökt med kongeniala stillsamma demonstrationer, traditionell lobbning och andra medel – utan att bli hörda.
Ingen scenkonstnär har påstått att sjukvården inte är viktig, det vet du Trygve Söderling, varför skriver du så raljerande och nedvärderande? Vi har heller inte krävt särbehandling – bara ett slut på att behandlas orättvist och enligt andra kriterier än vad samhälls- och pandemisituationen kräver.
Jag håller med Söderling, ibland blir metaforerna lite väl häftiga. Scenkonst handlar sällan bokstavligen om liv och död. Men det handlar om levebröd. En stor skara har förbjudits att utöva sitt yrke i 18 månader. Det leder till arbetslöshet, följderna är oklara: depressioner, om inte självdestruktiva tankar, så åtminstone branschbyte. Vi förlorar den kritiska massan konstnärer och stödtrupper som behövs för en livskraftig konst, ett rikt kulturliv. Ändå är det lätt för en skribent – hur intelligent och analytisk han än är – att sitta vid sitt bord och tycka att ni skriker på fel sätt. Bättre kan du, Trygve Söderling!
Det vi nu behöver är ett tryck från publiken och samhällets stöd i riktning mot regering och myndigheter. Vi sjunger nu på sista versen. Scenkonsten kommer aldrig att försvinna, men förutsättningarna för verksamheten har tagit en alltför hård smäll redan nu. Dags att visa genom handling: konst och kultur ska ha en given och central plats i ett civiliserat samhälle. Det är inte hybris, det är ett nödrop.