Anne Frank och Eva Braun ett omaka par på scenen
OPERA
Grigori Frid: Anne Frank. Med Anni Niemelä.
Pasi Lyytikäinen: Eva Braun, till libretto av Maritza Núñez. Med Reetta Ristimäki. Regi: Ville Saukkonen. Uppsättningar och dräkter: Reeta Tuoresmäki. Ljus och video: Petteri Pietiäinen. Dirigent: James Kahane. Alexandersteatern 2.9.
Jag var kanske elva år gammal när min favoritklasslärare postade Anne Franks dagbok till mig under sommarlovet och genast uppslukades jag av trettonåringens berättelser, känslor, längtan och drömmar. Det var säkert inte första gången jag hade stött på Förintelsen, men boken gjorde ett stort intryck på mig och jag läste den flera gånger under några år.
Helsingfors operasommar-festivalens val att framföra två monologoperor med en niopersoners kammarorkester just under coronapandemin var egentligen ett klokt beslut inte bara med tanke på antalet musiker på scenen utan för att folk världen över har suttit mer eller mindre isolerade i sina hem i ett och ett halvt år nu.
Med andra ord kan man identifiera sig med Anne Frank, som är rädd att hon aldrig får återvända till skolan, till ett normalt liv. Ryska tonsättaren Grigori Frid skrev själv librettot till sin monologopera år 1968 och det är uppenbart att han hade förmågan att skapa en hel värld med bara det väsentliga. Orkestern spelar en stor roll i monologoperan, och de olika instrumenten fungerar oftast som en andra, tredje och fjärde röst.
Jag kan inte föreställa mig en bättre Anne Frank än sopranen Anni Niemelä. Rösten var klar, ljus och ungdomlig, och hon hittade en perfekt balans mellan humoristiska och mera allvarliga aspekter av karaktären. Frids partitur är rätt krävande med både stora språng och fina legatopassager, men Niemelä klarade allt med bravur, samtidigt som hon sprang runt scenen barfota.
Rekvisita och uppsättningar i Anne Frank blev som väntat på den minimalistiska sidan, med bland annat ett paraply, en enkel stol och en röd filt. En rörande aspekt var Petteri Pietiäinens smakfulla användning
av video i bakgrunden mot slutet. Anne Frank sjunger ”det är ett mirakel att jag inte har tappat bort allt hopp” medan stora lågor kommer hotfullt nära.
Omaka par
Om Anne Franks uppsättning var på den mörkare sidan kom man in i Eva Brauns lägenhet med nästan för mycket färg.
Därmed var kombinationen av Pasi Lyytikäinens musik och Maritza Núñez' libretto inte alls på samma nivå som Grigori Frids mångsidiga Frankporträtt. Med tanke på själva musiken var Eva Braun på gränsen till musikal med inslag av jazz och kabaret.
Samtidigt räddade Reetta Ristimäki showen. Ristimäkis styrka ligger inte i skönheten i hennes röst, utan i ett underbart kommando över scenen.
Visst fanns det en blandning av roliga och mera seriösa stunder i
Eva Brauns egna reflektioner. I början sjöng hon ”jag gjorde varje dag till en hyllning till livet”, och det kan väl hända detta blev hennes livsmotto. Hon sjunger en kabaretsång, hälsar på hunden och sedan mitt i allt slutar operan.
Bristen i denna urpremiär låg tyvärr i det något banala partituret och i ett libretto utan karaktärsutveckling. Greta Productions beslut att bjuda på både Anne Frank och Eva Braun samma kväll var, trots ett liknande tema, inte helt lyckat.
Jag skulle gärna se att dessa två verk i någon form nådde ut till en större publik som tonåringar och ungdomar i skolor, möjligtvis i samarbete med andra aktörer, för att öka medvetenheten om Förintelsen. Förhoppningsvis finns det tillräckligt stöd och intresse för att föra fram detta viktiga ämne.