Nya chefsdirigenten Nicholas Collon är övertygad om att Radions symfoniorkester kan göra mera för både könsmångfald och etnisk mångfald i sin programpolitik.
– Vi behöver ge barnen förebilder, säger RSO:s nya chefsdirigent Nicholas Collon och motiverar samtidigt varför orkestern behöver satsa på en jämnare könsbalans bland dirigenter, solister och kompositörer.
När 38-åriga Nicholas Collon tillträder som chefsdirigent för Radions symfoniorkester sker det under relativt ogynnsamma förhållanden.
Själva öppningskonserten har ritats om åtminstone två gånger. Den planerade inrikesturnén, som skulle bli ett statement för att RSO är hela landets orkester, krympte till en dagsutflykt till Orivesi. Till de egentliga öppningskonserterna i Musikhusets konsertsal, då det nya kapitlet i RSO-historien börjar skrivas, släpps bara drygt tvåhundra personer in i stället för de normala sjuttonhundra.
Trots att coronan alltjämt ställer till det har RSO:s nya brittiske kapten inte tappat modet.
– Betänk att jag kommer från ett land som inte har gjort särskilt väl ifrån sig i hanteringen av coronakrisen och som nu tillåter uppemot 50 000 nya smittfall per dag. För tre veckor sedan dirigerade jag inför fyratusen personer och i dag har praktiskt taget alla restriktioner hävts. Framtiden kommer att utvisa om Finlands eller Storbritanniens strategi har fungerat bättre på sikt, men klart är att situationen är oerhört komplex. Kulturarbetare i London kan fröjdas åt att de får ge konserter. När man betänker hur läget ser ut i Helsingfors kan man bara önska sig att branscher behandlades rättvist och på samma villkor.
Kärlek vid första ögonkastet
Collons förhållande med RSO inleddes för fyra år sedan. Orkesterns blixtförälskelse var så intensiv att man fick hålla krismöte för att fundera på ett sätt att knyta den unga dirigenten till sig. Han blev påtänkt som första gästdirigent men blev chefsdito.
Det som förändrats för Collon är att han nu bär ett större ansvar.
– När jag står framför orkestern försöker jag dirigera så bra som möjligt. Resten av tiden funderar jag på allt det andra, på orkesterns utveckling, möjliga program, om vi borde synas på Youtube eller Arenan.
Collon beskriver i dag orkestern med ord som hängiven, passionerad, tekniskt driven, stöttande i förhållande till varandra, disciplinerad, tacksam, närstående som en familj, eftertänksam och lyhörd. I korthet präglas varandet av en can do-attityd.
– Allt verkar möjligt, och det gäller både på byrån och bland musikerna.
Tre tematonsättare
För sin första säsong har Collon riktat strålkastarljuset på tre tonsättare: Lotta Wennäkoski, Igor Stravinsky och Thomas Adès. Samtliga har spelats av orkestern i omfattande utsträckning tidigare, men med alla tre upplever Collon att han kan göra något meningsfullt.
Av Stravinskys produktion hoppas han kunna presentera stilistiskt väsensskilda kompositioner.
– Renard är ett fantastiskt verk som just ingen känner till. Å andra sidan kommer vi att höra Oedipus Rex och den svåra Symfoni i C och de stora baletterna.
– Att få Thomas Adès på besök är en ära. Hans schema är tajt, men att han kommer och dirigerar säger något om hur mycket han uppskattar orkestern.
– Dessutom har vi Lotta Wennäkoski, en finländsk tonsättare, som skriver fascinerande musik och råkar vara kvinna.
Under sin öppningskonsert hade Collon ursprungligen tänkt uppföra William Waltons stora Belsazars gästabud med kör och orgel och hela härligheten, men pandemin satte käppar i hjulen.
I stället hörs under öppningen ett stycke av alla tematonsättare – Adès Dawn, Wennäkoskis Flounce och Stravinskys Petrusjka – samt Mozarts Jupitersymfoni och Lili Boulangers Vårmorgon.
– Det lilla stycket hade varit en pendang till Våroffer, som i sin tur hade varit en referens till Musikhusets öppningskonsert för tio år sedan, men det fick bli Petrusjka med mindre besättning.
Att RSO efter förra höstens tvåmetersavstånd är tillbaka i nästan fullstor sammansättning upplevs som något av en arbetsseger i gemenskapen.
”Metrokulturell” publik
I Collons hemland Storbritannien är diskussionerna betydligt mera långthunna om vem som äger tillträde till konsertsalen och för vem klassiska konserter produceras.
Nicholas Collon vet att orkesterkonserter huvudsakligen besöks av en publik som ofta är vit, äldre, välutbildad och välbärgad, medan personer med invandrarbakgrund är kraftigt underrepresenterade.
– I London kallar vi dem ”metrokulturellt” engagerade äldre personer som ofta har småbarnsåren bakom sig och fått mera tid för fritidsaktiviteter. Men jag vet inte hur det ser ut i Helsingfors, vi har inte fört den diskussionen än. Om det finns siffror på Musikhusbesökarna, vore det jätteintressant att se dem. Samtidigt är det viktigt att minnas att RSO är en rundradioorkester med en majoritet av publiken utanför konsertsalen.
Målsättningen säger Collon är att RSO ska vara en orkester för alla. För det krävs att orkestern i sin verksamhet, i valet av kompositörer,
dirigenter och solister, ska försöka reflektera det övriga samhället i så hög grad som möjligt.
– Om en nioårig flicka besöker RSO:s konserter och aldrig ser en kvinna dirigera, hur skulle hon då kunna föreställa sig att bli dirigent? Vi behöver ge barnen förebilder. I Storbritannien är frågan om etnisk mångfald ännu mera på tapeten. Frågorna gäller inte enbart dirigenter och solister utan också tonsättare. Jag tror vi kan uppnå mycket mer.
Det viktiga menar Collon är att vara medveten och ta i beaktande frågor om balans och representation och ständigt vara beredd att tänka om och ingripa när upplägget börjar få en slagsida.
– Det finns stunder då vi inte har lyckats, till exempel när jag gjorde en skiva med Aurora (Collons andra orkester, red.am.) och Pekka Kuusisto. Alla tonsättare och solister var män, vi bekymrade oss, men upplägget var en summa av många tillfälligheter.
– Det finns också dirigenter som Sakari Oramo, som helt uppenbart tänker på balansen när han föreslår verk av tonsättare som jag aldrig har hört om, särskilt kvinnliga sådana.
– Utbudet i hela branschen är sådant att det är väldigt lätt att planera en hel säsong med bara män. Men vi behöver medvetet försäkra oss om det inte blir utfallet.
Om Collon står vid sina ord, kan linjen medföra en relativt stor förändring i RSO:s programpolitik. Under hans första säsong kommer RSO att gästas av dirigenter som Tabita Berglund, Anja Bihlmaier och Nathalie Stutzmann. Bland kompositörerna märks Anna Clyne, Helen Grime, Lotta Wennäkoski, systrarna Boulanger och Kaija Saariaho vid sidan av många andra inhemska och utländska, levande och döda (manliga) tonsättares verk.
Vad vill du säga till männen som upplever sig förfördelade på grund av eventuella riktade satsningar på kvinnliga kompositörer?
– Utgångspunkten för en orkester av vår kaliber är att allt vi spelar borde vara fantastiskt, men frågan är vad som ryms inom det begreppet. Det finns kanske fler verk av män, men bara för att man spelar verk av kvinnor betyder det inte att man sänker ribban. Mera hårdfört kan jag säga att kvinnor har förfördelats under så många sekel att jag nog tror vi som män kan ta det.
Dirigentyrket är förknippat med många privilegier, bland annat en flerfaldig lön jämfört med gemene musiker i orkestern. Tror du att din inkomstnivå påverkar ditt perspektiv?
– Frågan är intressant. Jag har levt ett oerhört privilegierat liv. Jag gick i en toppskola, utbildades vid ett toppuniversitet, dörrarna till musiken har öppnats för mig. Mina föräldrar har gett mig allt, men aldrig skämt bort mig, snarast varit rädda för det. Jag har jobbat hårt, men tror mig vara medveten om mina privilegier. Det jag kan göra är att försöka använda min position ansvarsfullt. Jag försöker göra musik som kan tala till så många som möjligt. Jag försöker vara accepterande och snäll mot andra människor. Det lyckas inte alltid, men jag försöker.
RSO öppnar säsongen med en direktsändning på Arenan på måndag klockan 12. Nicholas Collons första konserter på Musikhuset i egenskap av chefsdirigent ges på onsdag och torsdag klockan 19.