Sköna Helen – varför en sån prischock?
Klimatneutraliteten är behäftad med en chockrosa prislapp. Denna gång handlar det ingalunda om rea, snarare om prishöjningar. Helsingfors energibolag låter de facto alla stadsbor komma betydligt lindrigare undan än de förtjänar.
Helsingfors stad, med energibolaget Helen Ab i spetsen, går stolt en klimatneutral framtid till mötes. Målet är hundraprocentigt kolneutral produktion. Helsingfors kommunala elektricitetsverk föddes 1908, ur behovet att samla det virrvarr av enskilda kolpannor och elnät som dragits kors och tvärs inom enskilda kvarter i en alltmer rökig stad. Att koordinera infrastrukturen – i stället för att idka individuella lösningar – är rationellt på alla punkter: juridiskt, ekonomiskt och säkerhetsmässigt. Paradoxalt nog kan stadens energipolitik nu resultera i fragmentering och solospel.
Från och med oktober trissar aktiebolaget Helen Ab (tidigare affärsverket Helsingfors Energi) upp priset på fjärrvärme till 82,62 euro/ MWh, inklusive moms. Priset är 30 procent högre än motsvarande period i fjol. En typisk höghuslägenhet (84 kvadratmeter) får punga ut med 15 euro extra per månad för uppvärmning, radhusinvånare (113 kvadratmeter) får harkla fram 20 euro, och ett enfamiljshus på 200 kvadratmeter måste budgetera 36 euro extra.
Bakgrunden är skenande priser på stenkol och utsläppsrättigheter, samt allt stramare beskattning. Rallyt inom utsläppsrätter överraskar: vid årsskiftet kostade det 30 euro per ton att släppa ut ett ton koldioxid, numera 60 euro. Sedan sommaren 2017 har priserna mer än tiodubblats. Detta har tvingat klimatfrågan in i styrelserummen, där det pågår en kapplöpning bort från fossila energikällor.
Rent kalkylmässigt borde Helsingfors inför hösten ha höjt fjärrvärmepriserna med hela 50 procent – men man avvaktade, av fruktan för att en växande skara husbolag skulle frångå fjärrvärme och investera i egna jordvärmelösningar. Ungefär så urskuldar sig Osmo Soininvaara, styrelseordförande för Helen, i sin blogg. En prishöjning på 30 procent var ett absolut minimum, som nätt och jämnt tryggar lönsamheten hos Helens monopolistiska värmeproduktion.
Helen har varit en sagolik framgångshistoria: under perioden 2016– 2020 betalade bolaget hela 246 miljoner euro i utdelning till stadskassan. Vinsterna härstammar i praktiken från kärn-, vatten- och vindkraftsproduktion. Avkastningen från fjärrvärme är mycket anspråkslös.
Bolaget täcker samtidigt över 90 procent av Helsingfors uppvärmningsbehov med fjärrvärme. Utsläppen minimeras genom kraftvärmeverk som producerar el och värme i samma process, så att bränslets energiinnehåll dessutom utnyttjas nästan helt, i bästa fall med en verkningsgrad på över 90 procent. Men snart blir det andra bullar.
Helsingfors står – liksom energisektorn och hela samhället – inför ett brytningsskede. Det system som utvecklats för att utnyttja spillvärme från elproduktion duger inte längre. Av klimathänsyn ska Helen minimera fossilt och förbränningsprocesser, i stället gå in för decentralisering och värmepumpar. Hoppet står till regeringen, som ännu inte har infriat sina löften om skattelindring på dessa punkter. Hursomhelst leder Helsingfors beslut till minskad elproduktion, växande väderberoende och samtidigt högre elkonsumtion. Går ekvationen ihop, rent prismässigt? Det återstår att se.
Helens strategi innebär allt färre planerbara kraftslag som faktiskt förmår producera då elpriserna och efterfrågan på värme slår i taket. Förnybar elproduktion, alltså sol och vind, följer vädrets nycker och lyder varken efterfrågan eller marknaden. Vid stiltje och kyla triggas än större elbehov från värmepumpar. Man må hålla låg profil utåt – men inom staden hoppas man innerligt på att det bortom all anständighet försenade kärnkraftverket Olkiluoto 3, där Helen innehar en beskärd andel, äntligen börjar klyva atomer fram till nästa sommar.
I grekisk mytologi framstår Helena – en vacker kvinna med många friare – som en skuldfri gestalt, som dessvärre blir orsaken till många tragedier. Måtte Helen – inkarnationen av Helsingfors energipolitik – också framöver balansera miljö, ekonomi och leveranssäkerhet. Varje stadsbo behöver tillräcklig energi och effekt, i rätt stund, till överkomligt pris. Pusslet med omställd produktion och nya, snabba skiften i förbrukningsmönster får inte resultera i stress över energinotan hos sårbara stadsbor.