Terroristerna är redo för nya dåd

Efter WTC-attacken fortsatte terroristerna i många år sprida skräck i land efter land. I vårt hörn av världen har det lugnat ner sig, men vi måste ständigt vara på vår vakt. USA:s 20-åriga krig mot terrorismen slutade inte i en seger.

Jag satt i bilen på väg till Tunabo för att hämta barnen från dagis. Klockan var fyra på eftermiddagen och jag hörde jingeln för nyhetssändningen i bilradion. Ett flygplan av något slag hade kolliderat med en av World Trade Centers två skyskrapor i New York. Uppgifterna om vad som egentligen hänt var ytterst knapphändiga. Det klarnade de närmaste timmarna, samtidigt som rapporter om fler osannolika händelser i och ovanför USA strömmade in.

Terrorattackerna i USA den elfte september 2001 hör till de händelser som fick hela världen att stanna och som man efteråt minns kristallklart. Frågan ”Var befann du dig då du fick höra om WTC-attackerna?” kan de flesta som då var vuxna svara på ännu i dag, tjugo år senare.

Attackerna utfördes av den islamistiska terroristorganisationen al-Qaida och chockade en stor del av världen, inte minst amerikanerna. Det blev startskottet för USA att inleda ett krig mot terrorismen och skicka trupper till Afghanistan.

Terrorismen blev det stora diskussionsämnet i många år och ett dödligt gissel för i praktiken hela världen. Otaliga fega blodiga attacker utfördes mot oskyldiga människor på olika håll i Europa med bomber, skjutvapen, knivar och lastbilar. De kom hela tiden närmare också oss i Finland för att slutligen i augusti 2017 slå till på torget i Åbo. Då hade beredskapen redan länge varit förhöjd men en ensam knivman kunde inte hindras.

Under de allra senaste åren har det lyckligtvis varit ganska tyst kring islamistisk terrorism i Europa. Men terrorismen har definitivt inte dött ut bara för att det har varit lugnt här.

Institute for Economics and Peace (IEP) är en tankesmedja som årligen presenterar ett globalt terrorismindex (GTI) och förfogar över en databas med 170 000 terroristangrepp under de senaste 50 åren. Den färskaste rapporten gäller 2019 och den visar att antalet människor som fått sätta livet till i terroristattacker sjönk för femte året i rad. Trots det uppgick dödsoffrens antal till närmare 14 000. Hela 96 procent av dem dödades i områden där det pågår konflikter.

De tio länder med de flesta terrorismoffren är alla involverade i väpnade konflikter. Det kan vara orsaken till att vi i Europa upplever att terrorismen har avtagit avsevärt. Det gäller Europa, men inte världen som helhet. I mer än 60 länder krävde terroristattacker år 2019 dödsoffer.

Högsta terrorismindex noterades även 2019 i Afghanistan, trots USA:s och allierade länders militära närvaro. Talibanerna, som nu har tagit över styret i landet var i den senaste rapporten den terroristgrupp som dödade flest människor i sina attacker.

IS försvagade ställning märks i statistiken. För första gången sedan den islamistiska terrororganisationen aktiverade sig på allvar 2013 dödades nu färre än tusen personer. Islamistiska staten krossades inte men krympte rejält i och med nederlaget i Syrien.

Men IS och närstående grenar är på stark tillväxt i Afrika, speciellt i flera stater söder om Sahara, där terrorismen överlag just nu växer mest.

En markant ökning av terroristattacker kan också noteras inom politisk högerextremism, även om attacker som kräver dödsoffer fortfarande är rätt så få.

Då USA skickade trupper till Afghanistan skedde det för att kriga mot terrorismen. Allierade styrkor såg också andra mål i uppdraget. Nu är kriget i Afghanistan över efter att de sista trupperna lämnade landet häromveckan. Och talibanerna, terroristerna, är tillbaka vid makten. Betyder det här att vi igen måste känna ökad rädsla för terrorattacker?

Ingen vill att Afghanistan på nytt ska bli grogrund för terrorism men samtidigt är kontrollen över utvecklingen där inte längre i USA:s och dess allierades händer. Vi vet ännu inte vad det kommer att utmynna i men vi måste vara beredda på det värsta då landet nu styrs av en grupp som själva klassas som terrorister.

Och bidar IS bara sin tid och samlar krafter för nya hemskheter?

Vi har tyvärr inte vunnit kriget mot terrorismen. Vi kan bara hoppas att sådant som 9/11 aldrig upprepas.

CORONARESTRIKTIONER

Mitt inlägg ”Kulturens försvarare verkar ha tappat all markkontakt” (2.9) har på några håll uppfattats som en lömsk attack på kultur över huvud taget. Det kan därför vara på sin plats att påminna om att jag på tre ställen i den korta texten talade för stöd till kulturutövare i coronatider. Motivering: ”i det långa loppet är denna lyx skillnaden mellan slaveri och liv”.

Ordet ”lyx” har ändå fått en del att gå i taket. Kultur genomsyrar allt, den kan inte reduceras till en ”guldkant på tillvaron”. Så lyder ett populärt mantra. Hur man ska tolka Fredrik Hertzbergs iakttagelse (3.9) att ”kulturen är en levande entitet i vår kultur” är visserligen lite oklart för mig, men visst kan till exempel poesi för någon vara, som FH skriver, en ”nödvändighet”. Metaforiskt uttryckt, bör man ändå tillägga. Dessutom kan kultur också vara förtryck. Men nu har regeringen knappast förbjudit oss att skriva poesi eller recitera Kalevala. Vi talar här om de evenemang, live-föreställningar, som drabbats svårt av restriktionerna och där nerverna därför är hårt spända.

Att leva i ett rikt och fredligt samhälle är en lyx, jämfört med villkoren för de flesta på planeten. Tillgång till gratis grundutbildning, bra offentlig sjukvård, välfärdstjänster. Att inte som arbetslös behöva tigga på gatan. Bra public service, låg korruption, en demokratiskt vald regering. Många tycker kanske att det där är självklarheter, att mina anspråk är låga. Själv tycker jag de är realistiska. Men jag unnar mig gärna lyxen av ett glas öl eller vin till maten, trots att redan vattnet i våra kranar globalt sett är en lyx och enligt uppgift av högre kvalitet än Evian.

Ger jag alltså de populister vatten på kvarn som vill stryka kulturposten i kommunens budget? Inte enligt min mening. Bland de former av lyx vi unnar oss hör de vi kallar kultur till de värdefulla. Däremot är det knappast en mänsklig rättighet att gå på konsert i ett folkhälsokritiskt läge. Att restriktionerna inte har behandlat olika potentiella smittsituationer likvärdigt (konserter, barer och så vidare) behöver jag inte upprepa, det har många redan nämnt. Men vänd på det: knappast kommer någon om ett år att vara sur för de covid-kluster som INTE startade i just min teatersalong. Eller avundsjuk på finska fotbollsfans från Petersburg för att de gavs fria händer att explodera deltavarianten, när nu inte Tuska-festivalen fick samma förmån?

Att någon annan fick gå före mig i kön till friheten väcker alltid irritation, man tolkar lätt in illvilja, systematiskt förtryck av just mig och min bransch. Världens sämsta regering och så vidare. Sigmund Freud myntade begreppet ”de små skillnadernas narcissism”. Men här talar vi ju inte om ett evigt tillstånd av orättvisa – det är trots allt en kö, den rör på sig, och nu ser restriktionerna dessutom ut att falla. Att en avblåsning av restriktionerna ändå alltid är en chansning – i kultur- som i andra branscher – visar de nu plötsligt stigande smittsiffrorna i Norge och Israel.

Toon Verheyen drar i ett intressant inlägg (7.9) en parallell mellan corona- och alkoholrelaterade dödsfall: borde i logikens namn sprit förbjudas helt? Mot den tankegången kan man ändå invända på flera punkter. Dels har vi i Finland inget totalförbud mot de mänskliga kontakter som kan sprida coronavirus (till exempel inget utegångsförbud), dels har vi redan nu restriktioner mot alkohol (åldersgränser, monopolbolag). Vidare kan alkoholskador inte bekämpas med vaccinering. Slutligen: spritmissbruk sprider sig kanske genom härmning, men inte osynligt och inte exponentiellt.

Och ännu för säkerhets skull: jag tycker sjukhusclowner är en bra uppfinning, enligt filmen ”Chocolat” (2016) introducerad i Frankrike av den färgade artisten Rafael Padilla (cirka 1865–1917), en före detta kubansk slav.