Skogsdoftande och roligt skrovlig som en kotte
Nationalteaterns lilla klimatpjäs Hehtaari lyckas snillrikt gestalta stora och svåra frågor.
Hehtaari
Text och regi: Marja Salo och Hanna-Kaisa Tiainen. Visualisering: Auli Turtiainen. Ljus: Ilmari Pesonen. Ljud: Elle-Maari Kokkonen. På scenen: Marja Salo och Hanna-Kaisa Tiainen. Föreställning på Nationalteatern 7.9.
Likt Muminmamman som målar sin längtans trädgård på väggarna i fyren i Pappan och havet, målar Hanna-Kaisa Tiainen alla de arter som en gång befolkat hennes skogsplätt på den svarta fondväggen. Vem vet, en dag kanske de dyker upp igen?
Tillsammans med sin väninna (Marja Salo) har hon köpt en hektar skog, i dag kalhygge men i framtiden förhoppningsvis täckt av mångsidig, välmående växtlighet. Det är hennes bidrag, hennes försök att mota klimatkrisen. Detsamma kan egentligen sägas om hela den finstämda och intelligenta pjäsen Hehtaari (Hektar).
Salo och Tiainen har tillsammans skrivit och regisserat verket, och står också själva på scenen i egenskap av två kivande väninnor. I programbladet skriver de att pjäsen är ett försök att gestalta det till synes omöjliga, klimatförändringen. Och jag måste säga att resultatet är lyckat – skogsdoftande, roligt, vackert och sinnligt skrovligt som en kotte. Vilken poesi formar inte finskans alla sinnliga artnamn!
Kontroversiellt kalhygge
Hanna-Kaisa Tiainen, klädd i vit overall, har en alldeles speciell scennärvaro. Hon är optimisten som försöker lösa problemen, som snusar på kottar, planterar och filosoferar. Marja Salo, tjurig med mössan långt nerdragen, retirerar in i sin sovsäck, håller långa, lite självupptagna monologer om sin klimatångest och sin sopsortering. Tillsammans formar deras röster en intressant, poetisk, men ändå lättillgänglig dialog om klimatfrågan, som också pedagogiskt öppnar upp den finska naturens och skogsbrukets historia. De kontroversiella kalhyggena var ursprungligen bara en temporär metod som skulle avskaffas när krigsskulderna var betalda, får jag lära mig.
Men pjäsen handlar också om förgänglighet och om att trädens långa liv kan vara en tröst.
Också det sceniska uttrycket tilltalar – ett tält reses (nästan), ett spritkök tänds, kottar regnar ner och i fonden växer skogen med Tiainens tjocka vita penseldrag. Enkelt och underfundigt och enligt programbladet utan att arbetsgruppen behövt köpa något nytt med undantag för en sten och tre böcker.