Kaffe, lögner och prutthumor
Paahtimo är ett lovande försök att fräscha upp farsen, men manusförfattaren Mikko Reitala försöker trycka in för många bra idéer i det lätta formatet.
Paahtimo
Text: Mikko Reitala. Regi: Sini Pesonen. Scenografi: Katariina Kirjavainen. Kostym: Tinja Salmi. Ljus: Teppo Saarinen. Ljud: Maura Korhonen. Mask: Tuula Kuittinen. Projektioner: Jaakko Sirainen. Dramaturgi: Henna Piirto. På scenen: Vappu Nalbantoglu, Sanna-June Hyde, Leena Rapola, Pertti Koivula, Jarkko Niemi och Jasir Osman. Premiär på Helsingfors stadsteater 8.9.
Stadsteaterns Paahtimo är ett ambitiöst försök att göra den klassiska farsen samtida, med ett originalmanus som utspelar sig på ett trendigt kafferosteri, queerkodade karaktärer som skämtar om feminism och en dialog som dyker in i både textmeddelanden och videochattar och inte skyr v-orden. Resultatet är kanske lite ojämnt, men alldeles lovande.
Upplägget är en variant av en gedigen klassiker inom genren, förväxlingskomedin. Anni (Vappu Nalbantoglu) är en på ytan framgångsrik, högutbildad och ambitiös ung kvinna vars sociala träighet och neuroser hindrar henne från att omsätta sitt fina cv i praktiken och få ett riktigt jobb. I stället sitter hon hemma i sin på lån köpta lägenhet och ljuger för sin mamma om att allt går bra. Efter att senast ha sett Nalbantoglu på scen som en silverglittrande förförisk femme fatale i komedin Tähtisadetta är det en intressant kontrast att nu se henne som en nervös, socialt inkapabel hemmasittare i sunkig flanellskjorta inspirerad av den stereotypiska incel-looken.
Medan Anni sitter och förbereder sig för ännu en arbetsintervju ramlar plötsligt hennes syster, slashasen Olivia (Sanna-June Hyde) in genom dörren. Olivia är sin systers motsats: en virrig men karismatisk slashas som glider mellan lätt fångna och lätt förgångna serviceyrken och kaotiska on/off-förhållanden. Nu behöver hon en sovplats efter att ha dumpats av sin flickvän och uppsöker Anni, bara för att småningom inse att dennas ordentliga idealexistens är ett kollapsande luftslott.
Drama inte på menyn
Här anar man konturerna till vad som i en lite annan utformning också hade kunnat bli ett intressant drama, om den moderna bostadslånsoch serviceekonomins hierarkier och såriga familjerelationer i den digitala tidsåldern. Men det är inte vad som står på kvällens meny. I stället transporteras vi nu till det trendiga kafferosteriet Kofi som leds av den excentriske chefen Pepe (Pertti Koivulas mer lågmälda deadpan-komik skapar en effektiv kontrast till de mer högljutt utåtagerande karaktärer som omger honom). Pepe och de anställda, ekonomichefen Christina (Lena Rapola), marknadsföringschefen Jesse (Jarkko Niemi) och rostaren Samuli (Jasir Osman) brottas med en ostadig ekonomi efter att precis ha gjort en riskabel jätteinvestering i en ny, speciell rostningsmaskin. Då bestämmer sig Pepe för att han behöver en ny assistent.
Lägg till en räcka prutthumoristiska förvecklingar, och plötsligt hamnar den självsäkra Olivia på arbetsintervju på Kofi i Annis ställe och får platsen, i hennes namn. Syskonen gör en deal: den högkvalificerade men socialt inkompetenta Anni sköter det svåra pappersarbetet på distans, medan hennes syster får svassa omkring på rosteriet och sköta den sociala biten, för halva lönen. Men medan Olivia, vars personliga metamorfos illustreras på ett lågmält fyndigt och stiligt sätt av Tinja Salmis dräktdesign, trivs allt bättre i sin nya roll som respektabel karriärmedelklass ("någon man lyssnar på") blir Anni allt bittrare på hemmasoffan. Det hela blir inte lättare av att sprickor småningom börjar uppenbara sig i Olivias hopljugna fasad, samtidigt som hon dras djupare in i den på ytan så avslappnade arbetsplatsens interna ränker och ambitiösa svartsjukedramer.
Skjuter från båda höfterna
Särskilt i andra akten skjuter pjäsen från båda höfterna: referenserna, vitsarna och de potentiella sidospåren haglar om varandra då tempot trappas upp. Ibland blir det fullträff – jag gapskrattar till exempel en god stund då det avslöjas att hela Kafi från början grundats och hålls på fötter av Samulis stenrika morsa som pumpar in pengar varje kvartal för att hennes bortskämde son ska ha ett tillräckligt lätt och roligt "jobb" och inte rymma utomlands för att hitta sig själv.
Pjäsens antagonist, marknadsföringschefen Jesse, kan vid det här laget snarast kallas en samtida arketyp: den på ytan moderne feministmannen, en "nice guy" som slänger sig med rätt jargong och klumpigt betonar sin egen progressiva hållning särskilt inför kvinnor han åtrår, tills en motgång eller upplevd oförrätt får honom att tappa masken och avslöja sig som svin och hycklare. Vid det här laget något av en kliché som sagt, men Jarkko Niemi lyckas blåsa liv i den och fortfarande få den att kännas skrattretande realistisk.
Lite trångt och ojämnt
Om Paahtimo ska kritiseras för något så är det kanske att Mikko Reitalas manus försöker trycka in för många olika bra idéer i ett för lättunderhållning anpassat format (endast dryga två timmar inklusive paus). Det gör att man bland skrattsalvorna också kan känna en viss frustration över missade chanser.
Kombinationen av nytänkande och konvention blir också emellanåt lite ojämn, och får underliga resultat. Att introducera Olivia som lesbisk utan att detta så att säga "görs till en grej" genom flåsiga vitsar eller krystat elaborerade handlingsspår känns alldeles fräscht, men det faller lite platt när pjäsen sedan väljer att knyta ihop handlingen med en klyschigt gullig heterosexuell romans mellan henne och fjanten Samuli. Mer intressant, och potentiellt kul, skulle det ha varit att se en kärlekshistoria mellan handlingens två jobbigaste typer: den sliskige Jesse och den bittra, neurotiska Anni.