LYCKLIGA I NORILSK.
HBL i Ryssland
Suget efter nickel till världens elbilar orsakar enorma naturkatastrofer och en stickande lukt av svaveldioxid i den ryska staden Norilsk. Men nickelfyndigheterna betyder också jobb och säker inkomst. Anna-Lena Laurén och Niklas Meltio blev spontaninbjudna till Jekaterina och Aleksandr Solovjovs bröllop. Paret har inga planer på att flytta från staden, eftersom deras ekonomiska framtid är tryggad här.
En stad byggd av Gulagfångar, stängd för utlänningar och styrd av en av Rysslands rikaste oligarker. Här finns nyckeln till vårt nya klimatanpassade samhälle – metallen nickel som behövs till batterier i elbilar. Efterfrågan på nickel ökar och en av världen största fyndigheter ligger under marken i Norilsk i Sibirien. Jakten på nickel ledde i fjol till en av världens största miljöskandaler. Utom synhåll för världen började floder skumma av en röd sörja.
Svaveldioxid doftar på ett speciellt sätt. Surt, stickande. Man hostar utan att förstå varför. När vinden ligger på från smältverket lägger sig den över Norilsk, en genomskinlig gas som inte går att se. Bara känna i svalg och näsa.
Högt uppe vid Rysslands tak ligger nickelsmältverket Nadezjda, ett namn som betyder hopp. Här ligger även kopparsmältverk, avfallsdammar, verkstäder, en hel stad som har grundats av Gulagfångar på en av Rysslands mest ogästvänliga platser. Norilsk.
Vintertid kryper temperaturerna ned till minus 40 grader. Från november till januari råder midvintermörker. Kastvindarna är då så starka att husen är byggda i vinkel mot varandra för att invånarna ska kunna röra sig i lä av byggnaderna. När det blåser som hårdast går det inte att köra bil på landsvägen.
Till Norilsk kan man bara flyga. Varken vägar eller järnvägar leder hit. Staden är stängd för utlänningar – för att besöka den måste vi ha ett särskilt tillstånd av ryska säkerhetstjänsten. Den ligger utkastad mitt på tundran, 2 870 kilometer nordost om Moskva, i en av Rysslands mest glest befolkade trakter: det vilda, otillgängliga Tajmyr.
Här övergår tajgan, Sibiriens milsvida lärkskogar, i öppen, vindpinad tundra. När koppar och nickel började brytas i slutet av 1920-talet skeppades arbetarna, det vill säga straffångarna, till lägret med pråmar längs floden Jenisej.
Väl framme behövde de inte vaktas. Det var omöjligt att fly.
Rikedomar och naturkatastrofer
Naturen i Tajmyr är mäktig. Människans försök att tämja den har ackumulerat stora rikedomar, men också lett till miljökatastrofer. Den värsta hittills briserade i fjol, då 21 ton diesel rann ut på tundran och smutsade ned ett helt vattensystem.
Dieselkatastrofen var i själva verket bara toppen av isberget när de gäller miljöproblemen i Norilsk.
Djupt under marken ligger den. En dryg kilometer ner. Den silvervita metallen som klarar höga temperaturer utan att påverkas, som finns i våra diskbänkar, cyklar och hushållsmaskiner – och framför allt i batterierna till våra elbilar. Nickeln. Få ställen på jorden kan visa upp lika stora och omfattande malmfyndigheter som Norilsk. Det är en strategiskt värdefull plats för Ryssland, ett centrum för tung, smutsig och mycket lönsam industri som bygger på brytning av nickel, koppar, kobolt, palladium och platina.
Den lönsammaste metallen av dem alla är nickeln, en viktig ingrediens i tillverkningen av rostfritt stål. Över hälften av den nickel som produceras i världen går fortfarande till stålindustrin. Men på senare år har klimatfrågan gett nickeln en helt ny dignitet – den har nämligen en nyckelroll i tillverkningen av elbilsbatterier. Nickeln klarar höga temperaturer. Ju högre nickelhalt i ett elbilsbatteri, desto mindre risk för att det ska överladdas. Tesla planerar att gradvis fasa ut kobolt ur batteritillverkningen och helt och hållet ersätta den med nickel.
Enligt en rapport av McKinsey & Company kommer utvinningen av nickel att öka globalt: från 2,2 miljoner ton år 2020 till 3,5–4 miljoner ton år 2030. Den viktigaste drivande
faktorn är produktionen av elbilar.
Det är goda nyheter för Nornickel, bolaget som äger och kontrollerar all nickelutvinning i Norilsk.
Men för kemisten och före detta miljöinspektören Vasilij Rjabinin är det ohållbart. Nornickel är förutom världens största nickelföretag också världens största utsläppare av svaveldioxid. Det är en gas som uppstår då nickelsulfid hettas upp i smältugnar för att avlägsna svaveln. Den avgår i form av svaveldioxid och faller ner på tundran som surt regn.
Han avslöjade dieselläckaget
Resultatet är något som Rjabinin ser varje dag i sin hemstad Norilsk. Framför allt ute i naturen, där han har vandrat sedan barnsben. Tundran som ligger i vindriktningen från smältverket Nadezjda är förödd och svedd. Träden lutar kolsvarta och nakna. Buskarnas grenar längs marken lyser benvita som skelett.
– Mänskligheten behöver inte utvinna så här mycket nickel och olja, säger Rjabinin.
Mosstäcket fjädrar under våra fötter, som en stor, genomvåt madrass. Vasilij Rjabinin är inte imponerad av mina gummistövlar – de borde nå upp till ljumskarna eftersom man den här tiden på året ibland kan sjunka ner i marken nästan upp till midjan. Det är sensommar och tundran är porös och genomvåt. Först om några veckor fryser det övre lagret av permafrosten.
Den resliga 40-åriga mannen som med spänstiga steg trampar fram med sina fiskargummistövlar i ryggsäcken blev i fjol känd över hela Ryssland. Det var han som avslöjade omfattningen av den värsta miljökatastrofen i ryska Arktis historia. Den 29 maj 2020 läckte över tjugo ton diesel ut i floden Daldykan, därifrån vidare till floden Ambarnaja och ut i sjön Pjasino. De läckande cisternerna tillhörde Nornickel och utgjorde reservdepåer för smältverken.
Rjabinin jobbade som miljöinspektör på den ryska miljömyndigheten Rosprirodnadzor. Han var den första som tog sig ut till stranden av Daldykan.
Ett drygt år senare står vi på exakt samma ställe vid älvstranden. Vasilij Rjabinin gör en gest ut över den grunda, strida älven, som en gång var full med fisk. Nu är det ingen som fiskar här längre. Vattnet är grumligt och stenarna röda, inte av diesel utan av järnsulfat. Utsläppen av gruvavfall i Daldykan har pågått i åratal – katastrofen år 2020, som chockade hela Ryssland med sin enorma omfattning, var bara toppen på isberget.
– Floden var fylld av diesel. Den bara kokade. Rött skum. Och fruktansvärt skarp lukt som gjorde mig alldeles yr i huvudet. Som att vara berusad, det var nära att jag förlorade medvetandet.
Han säger att ingenting kunde ha förberett honom på den här synen.
– Har ni sett floder fyllda med diesel? Var ser man sånt? säger Rjabinin.
Han ropade till sin fru som väntade uppe vid bron att hon inte fick komma ned. Hon skulle bara kalla på ambulans ifall han svimmade.
– Jag visste att det mesta av dieseln redan hade passerat och förts vidare ut i sjön. Det här var en miljökatastrof.
”Billgare med böter än långsiktiga investeringar”
Dieseln hade lagrats i rostiga cisterner från 1980-talet. Redan år 2014 hade Nornickel fått order av tillsyningsmyndigheten Rostechnadzor att reparera väggarna, som hade angripits av korrosion. Företaget betalade böter, sammanlagt 4 miljoner rubel (motsvarande 47 000 euro) under fem års tid. Men cisternerna reparerades aldrig.
– För Nornickel är de där bötessummorna ingenting. Det är billigare för dem att betala böter i stället för att investera långsiktigt, säger Rjabinin.
Det tog tre dagar innan de statliga ryska tv-nyheterna rapporterade om katastrofen. Under tiden stod myndigheterna handfallna, ingenting gjordes för att samla upp dieseln och värdefull tid gick förlorad. Den 3 juni kallade president Vladimir Putin till ett akut möte om situationen i Norilsk. Under mötet, som
tv-sändes, skällde han ut guvernören för Krasnojarskområdet och frågade om det är meningen att man ska få höra om katastrofer av den här skalan på sociala medier. Putin införde undantagstillstånd i Norilsk och beordrade Nornickel att städa upp. Vid det laget hade redan en stor del av dieseln hunnit sjunka till bottnen av sjön Pjasino.
Under tiden fick Rjabinin order av sina chefer om att han inte skulle ta några vattenprover i Pjasino.
– Våra chefer sade att vi inte skulle göra något nummer av olyckan. När Nornickel påstod att de hade städat upp allt skulle vi tro på dem. Jag vägrade naturligtvis och krävde av min chef att få ordern skriftligt. Han vägrade. Då insåg jag att det var bättre att säga upp sig än att tvingas till avsked.
Rjabinin var andra i rang på avdelningen. Han hade en framgångsrik karriär bakom sig – först som kemist på självaste Nornickel medan företaget ännu sysslade med vetenskaplig forskning. Därefter inspektör på den tekniska tillsyningsmyndigheten Rostechnadzor och till sist inspektör och vice direktör på miljömyndigheten. Att Rjabinin har fått mycket uppmärksamhet i den ryska bloggosfären beror på just den saken: Han är ursprungligen ingen miljöaktivist utan en del av systemet. När han efter sin uppsägning gick ut i offentligheten med en video på nätet där han avslöjade hur miljömyndigheten böjde sig för Nornickel gjorde han professionellt självmord.
Folk slutade vara tysta
Titeln ”hjälte” skakar han irriterat av sig.
– Jag vill inte vara en person som fattar skamliga beslut och ursäktar mig med att cheferna krävde det.
Efter olyckan meddelade Nornickel att man har städat upp. Rjabinin småskrattar.
– Nornickel säger sig ha samlat upp 90 procent av dieseln. Man behöver bara öppna vilken lärobok som helst om oljeolyckor för att förstå att det är omöjligt. Minst 10 procent har ju förångats. Om de alltså lyckades samla upp 90 procent betyder det att de har städat bort 100 procent? De är tydligen helt inkompetenta som inte klarar av att ljuga lite mer trovärdigt.
Stenarna invid vattenbrynet vid floden Daldykan är röda. Det är spår efter en olycka 2016 då dammar med avloppsvatten från smältverket Nadezjda svämmade över efter kraftiga regn och floden blev alldeles röd. Enligt Nornickel var den röda färgen, som berodde på höga halter av järnsulfat, ofarlig. Det är företagets standardsvar varje gång en olycka sker.
Bara katastrofen år 2020 var för stor för att viftas bort. Den har lett till att invånarna i Norilsk har börjat debattera miljösituationen mycket mer öppet.
– Många insåg att nu får det vara nog. Folk slutade vara tysta, säger Vasilij Sjadt, bloggare och miljöaktivist i Norilsk.
På sin Instagramsida rapporterar han regelbundet om Nornickels utsläpp – senast i somras den 22 juli, då Daldykan plötsligt färgades rödbrun av utsläpp igen.
– Jag har 13 600 följare, de flesta i Norilsk. Vi skickar varandra information så fort vi ser att något utsläpp verkar ha ägt rum. Det som väckte mig var katastrofen i fjol. Den som inte reagerar på ett sådant brott och inte gör allt för att stoppa de här utsläppen borde skämmas.
Pumpar medvetet ut slagg
Problemet med Nornickels verksamhet är uttryckligen att det inte handlar om enskilda olyckor. Det är att företaget konsekvent pumpar ut industrislagg i älvar och sjöar. Enligt Vasilij Rjabinin är hela det flodsystem som är kopplat till Daldykanfloden, huvudfloden Ambarnaja och sjön Pjasino grundligt kontaminerat.
– Koppar, nickel, kobolt, en massa slagg från smältverken – allt hamnar i sjön. Den biologiska mångfalden är förstörd. I Pjasino har det funnits stör, den är försvunnen sedan många år tillbaka. Nickeln är en metall som ackumuleras i svamp och i djur, det kan leda till genetiska förändringar. Nornickel talar om att städa upp floden, men vad det hand
lar om är att rehabilitera ett helt flodsystem.
I fjol avslöjade Rjabinin tillsammans med den oberoende ryska tidningen Novaja Gazeta att Nornickel bara några månader efter den stora olyckan 2020 pumpade ut gruvavfall rakt ut på tundran. Avfallet kom från gruvan Oktjabrskij utanför Talnach, nära Norilsk. Polis kallades till platsen och Nornickel åtalades för miljöbrott.
– De hade dragit ett rör genom skogen och pumpade sedan ut koppar, nickel, kobolt rakt ut på tundran. De fick några miljoner rubel i böter och nu fortsätter de med samma sak. Någon annanstans. Vi vet bara inte exakt var, konstaterar Rjabinin.
Tekniken för att rena gruvavfall
Visst, vi har svaveldioxid i luften och här är oftast kallt. Vi har midvintermörker en stor del av året … men jag älskar det. Det är en liten stad och vi har ett eget liv här.
Tatiana Tiatusjkina
och ta vara på metallerna har funnits sedan länge. Att rena svavelutsläpp är heller inget problem. I till exempel nickelsmältverket i Harjavalta – som i dag ägs av Nornickel – lyckades man redan på 1990-talet få ned utsläppen med över 90 procent.
Enligt Rjabinin är det ett medvetet val av ledningen på Nornickel att inte investera i reningssystem. Det är ett sätt att hålla nere produktionskostnaderna och kunna sälja nickel till ett konkurrenskraftigt pris på den internationella marknaden.
– Nornickel saknar reningssystem för sitt avfall, trots att det i dag finns teknik som tar vara på de värdefulla metallerna. Men det kostar. Och huvudägaren Potanin är inte intresserad av metallurgi. Han tog över fabrikerna medan de fungerade enligt det gamla sovjetsystemet, där man inte renade något avfall. Och sedan gjorde han ingenting åt saken. Han vill bara producera billig nickel och vara konkurrenskraftig på marknaden.
Rekordhögt bötesbelopp
Vladimir Potanin, en av Rysslands rikaste män, är huvudägare och styrelseordförande i Nornickel. Han äger 34,5 procent av bolaget. Näst största ägaren är aluminiumföretaget Rusal. Dess vice vd Maksim Poletajev kritiserade Potanin hårt efter olyckan för att ha anställt en inkompetent ledning.
– Herr Potanin bör idka självkritik. Han borde flytta till Norilsk och bo där tre till fem månader om året, i stället för i Luzjki (Potanins privata semesterort utanför Moskva), sade han till Financial Times.
I likhet med majoriteten av Rysslands rikaste oligarker är Potanin personlig vän med Putin. Men i ett tv-sänt möte kritiserade presidenten öppet Potanin för att de rostiga cisternerna inte hade bytts ut.
– Om ni hade bytt ut cisternerna i tid hade vi sluppit de här skadorna på miljön. Och ni hade inte behövt betala för att städa upp det hela, sade Putin med illa dold irritation i början av juni 2020.
Följande år dömdes Nornickel till att betala två miljarder dollar i böter för utsläppet. Företaget överklagade och lyckades få ner boten till 1,62 miljarder, vilket fortfarande är en rekordhög bot i Ryssland. Den ledde till att Nornickels nettoinkomster för 2020 föll med 39 procent.
”Jag älskar staden”
Staden Norilsk är helt och hållet omgiven av koppar- och nickelsmältverk. Några kilometer utanför centrum deponeras slaggen från smältverken i avfallsdammar. De är blygrå, fyllda med ett fint grått damm som innehåller höga halter av koppar, nickel och kobolt. Då vi klättrar upp på en kulle för att se på utsikten över fabriksområdet är lukten av svaveldioxid från nickelsmältverket Nadezjda så stark att jag hostar.
Kvadratkilometer efter kvadratkilometer är marken täckt med det fina grå dammet eller svart slaggsten. Industriverksamheten breder ut sig på ett gigantiskt område precis intill centrum av staden. Norilsk är ett med sina fabriker. Utan dem skulle staden inte existera. Den tunga industrin har lett till ett växande välstånd och gjort Norilsk till något så ovanligt som en sibirisk stad där inflyttningen är större än utflyttningen.
– Visst, vi har svaveldioxid i luften och här är oftast kallt. Vi har midvintermörker en stor del av året … men jag älskar det. Det är en liten stad och vi har ett eget liv här, säger Tatiana Tiatusjkina.
Vi träffar henne på busshållplatsen, som ligger mitt i ett av industriområdena och ständigt passeras av fullastade lastbilar. Tatiana jobbar som sekreterare på en mekanisk verkstad som tillverkar reservdelar åt nickel- och kopparsmältverken.
– Jag vill inte lämna min stad, jag trivs här. Vi har stabilitet i Norilsk. Jag vet att jag alltid får min lön, att det finns kontinuitet, Nornickel är ett företag som kommer att finnas längre än vi själva!
Känslan av trygghet är något som jag ofta hör beskrivas i Norilsk. Av att bo i en egen liten bubbla, avskild från det övriga Ryssland som i Norilsk kallas ”kontinenten” (materik). Norilsk är en av få städer i Ryssland som inte har påverkats särskilt mycket av den ekonomiska lågkonjunkturen. Få har förlorat jobbet. Så länge det går bra för Nornickel går det bra även för staden. Och Nornickel bygger lojalitet hos invånarna inte bara genom att skapa jobb, utan genom att bygga skolor, hockeyarenor, sponsra konserter och museer.
– Man väljer inte sitt fosterland. Man måste vara född här för att förstå det, säger Tatiana Tiatusjkina.
I centrum av Norilsk samsas nybyggda bostadshus med gamla chrusjtjovkor, billiga femvåningshus som byggdes på Nikita Chrusjtjovs tid. Alla höghus står på betongpelare. Bygger man direkt på marken leder det till att permafrosten smälter, marken sjunker ner och huset blir snett och vint. Stadens myndigheter är mycket medvetna om att klimatförändringen och de höjda medeltemperaturerna kan leda till problem. Därför gör man regelbundna kontroller och mäter temperaturen i marken under husen. De breda betongpelarna har vindgluggar för ventilation för att hindra temperaturen under huset från att stiga.
”Här finns jobb och trygghet”
Kunskapen och teknologin när det gäller att följa permafrostens temperaturväxlingar har länge funnits i Norilsk. Av den anledningen är det få som tror på Nornickels förklaring att det inte gick att förutse att cisternerna skulle kollapsa, eftersom förhållandena var annorlunda på grund av klimatförändringen.
Många invånare anser att Nornickel inte längre borde belastas för en olycka man tagit på sig ansvaret för.
– Fabriken ersatte ju skadorna. Det var enorma skador och de tog ansvar för dem och städade upp. Och så satsar de på att göra fint i Norilsk. För att staden ska ha en framtid, säger gruvarbetaren Stanislav Matiukov.
Fotografen Niklas Meltio och jag träffar Matiukov på ett bröllop som vi spontant har blivit inbjudna till en fredag kväll i Norilsk. Brudparet, Jekaterina och Aleksandr Solovjov, är lyckliga över att se oss; oväntade gäster betyder nämligen tur. De tänker stanna i Norilsk och bilda familj här.
– Här finns jobb och trygghet. Jag älskar mitt jobb, jag tycker om vår arbetsgemenskap. Jag skulle aldrig vilja vara utan den, säger 27-årige Aleksandr, som arbetar med att reparera och underhålla smältugnar.
– Okej, det är kallt i Norilsk. I tre månader är det kallt, i nio månader jättekallt! utropar den 26-åriga bruden Jekaterina Solovjova. Hon skrattar högt och lyckligt. – Men vi har stabilitet. Det är huvudsaken. Vad mer behöver en ung familj?
”Konsumenterna har ett ansvar”
Ingen på bröllopet talar om ”Nornickel”. De säger bara ”fabriken”. I själva verket lever de uttryckligen ett liv som många ryssar jag träffar i pro
vinserna drömmer om – en tillvaro där det finns en fabrik som ger jobb och trygghet, som tar socialt ansvar för sina arbetstagare och som ger tillvaron sammanhang och mening.
– Fabriken sponsrar många viktiga projekt i Norilsk. Lekplatser, skolor ... tidigare såg man aldrig några nybyggen, men nu satsas det på ett helt annat sätt. De vill göra staden vacker. Det känns bra, säger Stanislav Matiukov.
Han är medveten om miljöproblemen.
– Men det går inte att driva tung industri utan att det blir spår. Vi har ju hela det periodiska systemet här i Norilsk. Ska man bara lämna det kvar i marken? För mig är det viktiga att folk här ska leva bra. De ska inte sakna något, säger Matiukov.
Tillsammans med sin fru Ksenija Matiukova äger han ett hus i Novosibirisk. Planen är att jobba kvar i Norilsk till pensionsåldern, spara pengar, tjäna ihop till en bra pension och sedan flytta söderut. En vanlig gruvarbetare i Norilsk kan tjäna kring 160 000 rubel, motsvarande 1 800 euro. Det är högt över rysk medellön på drygt 400 euro.
Det råder alltså inget tvivel om att nickeln skapar välstånd i Ryssland. Men enligt Vasilij Rjabinin håller inte naturen för den formen av utvinning som Nornickel sysslar med. Han vill att volymerna ska ned och att västvärlden ska bli bättre på att återanvända nickeln i skrotade bilar och elektronik.
– Varför tillverkas det så mycket nickel? Därför att bilindustrin producerar bilar som går sönder efter några år och sedan måste man köpa nya. Och det måste utvinnas mer nickel, säger Rjabinin.
Enligt honom är ”alla dessa utvecklade länder som ligger i tioi-topp med sin egen miljölagstiftning” också ansvariga för vad som sker i Norilsk.
– Allt handlar om vår egen konsumtion. Den västliga konsumenten vill ha billiga bilar, och alla de stora västliga bilföretagen tillverkar bara bilar som håller i några år. Människor som konsumerar har ansvar för vad som sker i andra ändan av produktionen.