Smirnoffs nya roman är som en korsning av Pija Lindenbaum och Lars Norén
I en mening kan Karin Smirnoff få nöden och humorn att samsas. Nu har hon gjort bruk av det för att ge sig i kast med något av det svåraste som finns: att skriva fram världen ur ett barns perspektiv och med barnet som huvudberättare.
Det var länge sen en roman gjorde så ont att läsa. Spännande är det också. En thriller, på riktigt – om barn, och främst ur barns perspektiv. I Karin Smirnoffs Sockerormen får även de vuxna komma till tals, och då hamnar de snart själva i en snårig och sårig barndom. Tänk er en korsning av Pija Lindenbaum och Lars Norén. Lindenbaums skeva barnböcker och lakoniska stil, som När Åkes mamma glömde bort och Gittan gömmer bort sig, och Noréns, främst poetens, komprimerade ordblock och karga fraser draggade ur mörka vatten.
Smirnoff har gjort kometkarriär. Den så kallade Jana Kippo-trilogin, vars delar utkom i tät följd 2018– 2020, tog både kritiker och publik med storm. Med sin nya roman visar hon med eftertryck att detta inte var en engångssatsning. Hon förfogar över ett språk som det har tagit lång tid att erövra. Det är slimmat genom både uteslutningar och hopskrivningar av ord. En prosa som kunde kallas björlingsk. Det uppstår förvisso inte poetiskt svindlande rader med vidöppna slut, utan skrivsättet utmärks främst av knapphet och kontraktion. I en mening kan hon få nöden och humorn att samsas. Nu har hon gjort bruk av det för att ge sig i kast med något av det svåraste som finns: att skriva fram världen ur ett barns perspektiv och med barnet som huvudberättare. Det kan göras på olika vis.
I Pär Lagerkvists uppväxtskildring Gäst hos verkligheten (1925) är det gjort med en prosa som har kalllats naivistisk, men det är den vuxne berättarens röst som för berättelsen framåt. Tarjei Vesaas Fåglarna (1957) är en mästerlig barndomsroman, men den norska klassikern är inte ett försök att skriva fram världen med barnens ord. Närmast ligger kanske Solveig von Schoultz Ansa och samvetet (1954), där barnet tolkar världen med ett uppfinningsrikt språk. Men hos von Schoultz finns inte alls samma sorts utsatthet och omgivande avgrunder som i Smirnoffs berättelse – som snart tar strypgrepp på läsaren.
En nödutgång till natten
I Smirnoffs roman är nu också andra än barnens perspektiv representerade. Vuxenvärlden tecknas i en sällsynt mörk färgskala. Vi får möta ett par tillintetgjorda narcissister som söker förklaringen till misslyckanden och grusade drömmar i ett oblitt öde, och i värsta fall låter det gå ut över de helt oskyldiga, försvarslösa och mest sårbara, barnen. Som Frank Leide, räddaren i nöden, han som i själva verket är en nödutgång till natten. Som mamman som inte är någon mamma utan en kapsejsad kvinna som lämnar fältet fritt för såna som Frank. Och andra vuxna som styvpappan, som är det bästa alternativet, men som till sist ändå sviker. Det finns fler vuxna, som synliggörs – och sviker, kanske bara genom att dö. Låter det alldeles nattsvart? Det är det inte.
Vänskapen mellan barnen, och musicerandet, går som ett ljust stråk genom romanen. Den förra är en tröstegrund i tillvaron, det senare är verklighetsflykt och samhörighet. Men musiken är infernaliskt nog i hög grad beroende av ulven i fårakläder, Frank, den stukade musiktalangen som hämtar, skjutsar, stöttar, betalar, för att få vara nära barnen – och när tillfälle ges förgå sig på dem. Den Frank som på välkänt vis ser sina handlingar som en särskild form av kärlek som världen i övrigt inte förstår sig på, den Frank som, själv misshandlad, övergiven och oälskad, törstar efter att åtminstone bli älskad av barn, den Frank som med sin ostillbara brist blir sexmissbrukare och pedofil.
Vårt behov att bli sedda
Agnes von Krusenstjernas Tony växer upp är ett tidigt exempel på en klassisk skildring av en ung människas utsatthet och kontaktlöshet, men omkring Tony tätnar ett annat sorts mörker. Destruktiviteten i Smirnoffs roman blir också skakande på ett annat vis i och med att dessa barn, Agnes, Kristian och Miika, är så skriande ensamma. Till och med skolan är minerad mark. Hem och skola, löd en social slogan som avsåg att skapa en dialog för att förhindra urspårning och främlingskap – men vad händer när hemmet är kaos och skolan livsfarlig? Då blir barnen lätt utelämnade åt vuxna som har annat än deras bästa i sikte. Till slut har de bara varandra – och det är i den gemenskapen som ändå hoppet om en annan ordning finns.
Vårt behov av att bli sedda är omättligt. Ursäkta Stig Dagerman-travestin, men den kom till mig efter läsningen av Smirnoffs roman. För det är vad det handlar om: det alldeles självklara behovet att bli sedd och när de viktigaste vuxna inte ser en så ökar med tiden risken att bli sedd av helt fel människor.