Spretig hybridberättelse går snyggt i mål
Rätt ofta känns det för recensenten som om Andersson skulle driva med honom.
Lars Andersson har vid det här laget ett författarskap med både imponerande bredd och enskilda höjdpunkter bakom sig. Ett av hans varumärken har varit det avslappnade och fria greppet, som gett rum för existentiell reflektion – inte minst i hans senare utflykter till kriminalromanens domäner, böckerna om den filosofiskt lagde kommissarie Ringer.
I den aktuella romanen Nu har han gett också coronapandemin en roll, såtillvida att den – precis som i den verklighet vi lever i – sätter upp gränser för mänskligt umgänge. Det här är ett lite överraskande drag, eftersom den allmänna coronatröttheten inneburit att de flesta författare just nu inte vill ta i den ens med tång.
Nu ska det ändå sägas att den inte heller för Andersson blir så mycket mer än en bakgrundsfaktor. I centrum står i stället den lite påstridige universitetslektorn Sten Wadh. Hans ämne är något så udda som ”kulturarvsvetenskap med genusinriktning”, och han arbetar givetvis på distans – från en ärvd och lite förfallen villa i Värmland.
Det är möjligt att Andersson låter denne kufiske Sten ta ut svängarna till och med i lite väl hög grad, men det är bara att acceptera – som läsare är man utelämnad åt alla de friheter han med författarens goda minne kan ta sig. Hans svada tycks emellanåt helt sakna riktning; det blir mängder av hugskott, plötsliga inbromsningar och omstarter, och svamliga utläggningar som man kanske inte alls vill behöva dras in i.
Låter som jobbig läsning?
Sten bedriver också en mejlkorrespondens med någon som heter Nu Bergdahl, och som tagit kontakt för att diskutera frågor rörande sin Duppsats. Det visar sig i alla händelser att det är svårt för Sten att fokusera på sådana avgränsade frågeställningar, däremot svävar han efterhand ut i allt flummigare associationer utifrån egna minnen och erfarenheter.
Ibland trycker han på ”sänd” (”skickar innan jag hunnit fråga mig vad jag faktiskt ville säga”), däremellan blir resonemangen kvar på hans dator. I alla händelser handlar det mer om en monolog från hans sida än om någon riktig kommunikation.
Så låter det här då som en jobbig läsning? Tja, rätt ofta känns det nog nästan som om Andersson skulle driva med mig. Men han har råd med det, spelplanen är hans också om han låter Sten Wadh stå för pinsamheterna.
Och hur mycket jag än suckar åt dennes evighetslånga monologer så drar jag rätt ofta också på munnen, och förstår väl då att Andersson trots allt har en hyfsad distans till sin huvudperson. Samtidigt påminner han oss indirekt om att det pandemistyrda distansarbetet möjligen på lång sikt riskerar att förvandla oss till människor just av Stens introverta och självcentrerade karaktär.
Förbluffande metamorfos
Riktigt taggad och inspirerad blir Andersson då han småningom leder in Sten på forskningsprojektet ”sportfiske som manligt kulturarv”. Det är enligt forskaren ”dåligt undersökt, problematiserat, kontextualiserat”, och borde därför rimligtvis ”skära som genom smör”.
Utgångspunkten blir några gamla årgångar av redskapstillverkaren ABU:s produktkatalog ”Napp och nytt”. Här finns ironi, men också allvar: Andersson har redan tidigare i många omgångar demonstrerat sitt personliga intresse för fiske.
Och under de sista 60 sidorna genomgår Sten Wadh en förbluffande metamorfos. Han blir mer öppen och fokuserad, vilket samtidigt leder till att också själva berättelsen tätnar och tar ny fart. Vändpunkten infaller via en såpass trivial händelse som att Stens granne Miranda – som han tidigare noterat enbart då hon solat sig i bikini – drabbas av ett svårt ryggskott, och för en tid behöver hjälp med en del vardagliga sysslor.
Då tar Sten sig samman och ställer upp, och börjar i samma veva också umgås med hennes tonårsson Nils. En överraskande men mycket välkommen vändning.
Och att Andersson faktiskt kan hålla den här spretiga hybridberättelsen (romanspår, miniessäer, anekdoter, forskningsuppslag) ens tillnärmelsevis i sin hand och också föra den i mål är redan det ett smärre under.
Att han sedan dessutom lyckas hålla mitt intresse vid liv genom hela resan är nästan mer än jag själv kan förstå. Men kanske är det helt enkelt så att ett rörligt intellekt i kombination med vild kreativitet sällan leder till några ointressanta resultat.