Att förbjuda oss att röka hemma är en korkad idé

Jag har aldrig ångrat att jag slutade röka men jag drömmer ibland om att kunna ansluta mig till rökarna och njuta en enda cigarett vid festliga tillfällen.

Den brittiska författaren Jenny Diski beskriver i sin originella reseskildring Främling på tåg: hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika hur hon färdas genom den väldiga amerikanska kontinenten i rökkupéer. Resan formar sig till slumpartade möten med obekanta och kufiska resenärer, alla med sin säregna historia och med en cigarrett i mungipan.

Ett romantiskt skimmer ligger över resan trots att Jenny Diski och hennes medresenärer måste ha varit inpyrda av tobaksrök och luktat illa.

När jag läste boken mindes jag min ungdoms rökrum. På den tiden inbillade vi nikotinister oss att de intressantaste samtalen och de roligaste människorna fanns i rökrummen. Eftersom många sociala icke-rökare sökte sig till rökrummen levde de tydligen i samma illusion.

Jämfört med dagens rökare var rökarna hänsynslösa förr.

När jag som ung journalist kom till Hufvudstadsbladet i början av 1980-talet var vi rökare i majoritet. På den tiden odlade filmen bilden av en reporter som hamrade på sin skrivmaskin i ett moln av rök och så var det på Hufvudstadsbladets centralredaktion. Vi hade nattchefer som inte kunde skriva en rubrik utan att tända en cigarett och eftersom det skrevs många rubriker på en kväll bolmades det i ett. Ingen brydde sig om de stackare som inte rökte men som tvingades jobba i samma rum, de fick hosta på och gå hem i sina stinkande kläder.

I dag känns det ofattbart hur mycket det röktes i vår vardag ännu under det tidiga 1990-talet. Lättsinnigt bolmade vi i tåg, flyg, på kaféer och i restauranger. Kerstin Ekman noterar i sin senaste roman, Löpa varg, att det röktes överallt ”utom i affärn och kyrkan” och rätt har hon.

Jag började röka som tonåring under det tidiga 1970-talet och farorna med rökning talades det knappt om då. Min generations föräldrar var ofta rökare och min mamma lär ha minskat sitt intag av cigaretter till sju per dag medan hon väntade mig. Många föräldrar kände sig hippa när de gav skriftligt tillstånd till att deras barn fick röka i skolans rökruta eller på läger. Också jag for på konfirmationsläger till Lekholmen med en lapp som bekräftade att jag hade tillstånd hemifrån att röka.

Min identitet som rökare varade i tjugo år och det fanns perioder då den identiteten var viktig. Under några sorgliga veckor på Kvinnokliniken blev samhörigheten bland kvinnorna i rökrummet en livlina och en tröst. Där satt vi som hade smärtsamma förlossningsupplevelser som vi kunde dela med varandra. Våra samtal i rökrummet blev viktig terapi.

Efter tjugo år som rökare fimpade jag för gott för trettio år sedan. En anledning var återkommande luftrörskatarrer, en annan att jag var trött på att ständigt ha koll på att jag hade cigaretter på mig, en tredje att det kändes dyrt och onödigt att röka.

Jag har aldrig ångrat att jag slutade röka men jag drömmer ibland om att kunna ansluta mig till rökarna och njuta en enda cigarett vid festliga tillfällen. Rädslan för att bli nikotinberoende avhåller mig från att förverkliga drömmen.

Jag understöder rökförbudet i offentliga lokaler och tycker det är skönt att kunna sitta på krog utan att någon blåser rök i ansiktet på mig. Men jag gillar inte Disponentförbundets nya idé, den som handlar om att totalförbjuda rökning i våra hem.

Rökning är lagligt i det här landet och då känns det underligt om vi inte får röka hemma. Var och en måste själv få välja om hen vill att det röks hemma hos hen eller inte och de flesta säger redan nej till det, av egen fri vilja. Rökande gäster har lärt sig att respektera ett värdpar som vill att det röks utomhus. Den som hyr ut sin lägenhet kan skriva ett avtal med hyresgästen om att rökning är förbjudet.

Disponentförbundet och flera stora disponentbyråer anklagades i vintras för kartellbildning och för att ha trissat upp priserna på sina tjänster. Att Disponentförbundet nu plötsligt tar ställning för om vi får röka hemma eller inte känns som ett sätt att avleda uppmärksamheten från en fråga Disponentförbundet borde lägga sin energi på.

”Att förbjuda oss att röka i våra egna hem är en korkad idé men det är skönt att slippa tobaksrök på krogen.”