Frida i vårstädningen

Finns det något tråkigare än att städa? När jag för sjuttioelfte gången bär kassar till soprummet kommer jag att tänka på Birger Sjöberg (1885–1929). Mest känd blev han för vissamlingen Fridas bok, till vilken hör Frida i vårstädningen;

"Något ljuvt och änglaaktigt skiner omkring Fridas huvud, medge det. Särskilt när bak vårens blomgardiner kring hon går med små och lätta fjät. Icke något språng som slår och skallar, fint likt suset i en vass hon lopp. Ändå står ej Frida vad man kallar på vår samhällssteges högsta topp."

Handlingen utspelar sig i Lilla Paris, vilket torde vara Sjöbergs uppväxtstad Vänersborg. En utbredd uppfattning är att Frida åtminstone har drag av författarens stora kärlek Karin Lustine, som gav honom korgen.

Jag hörde visorna första gången i tonåren. När jag nu åter lyssnar till dem, finner jag Sjöbergs språkbehandling smått genial;

"Fönstrets vadd hon hastigt låter fara, andas rutan klar i denna stund. För att strax därpå med händer snara gnida kopparkrukans matta rund. 'Karl den tolftes likfärds' alla kanter putsar hon vid bostons glada sång. Ljuvt nog vore för de blå drabanter om de kände handens mjuka gång."

Birger Sjöberg slutade tidigt skolan och fick diverse enklare anställningar, för att senare bli tidningsman. När Fridas bok kom ut 1922 hade han förutom misslyckad skolgång och frieri även upplevt moderns död.

Sjöberg tycks ha lidit av vad man idag kallar bipolaritet – sinnesstämningen pendlade från manisk skaparglädje till yttersta missmod. Det är en paradox att mannen som så genialt skaldade om idyllen i Lilla Paris själv reds av demoner.

Sjöberg lär ha varit en utmärkt underhållare och sjöng sina egna visor till gitarrackompanjemang. Dock tvingades han till sist sluta på grund av rampfeber.

Själv sjöng och spelade jag Frida i vårstädningen förra veckan för en grupp finlandssvenska seniorer. De var så vänliga och glada att rampfebern snopet fick finna sig i att stanna hemma.