Välkommen till en spritfest, varvad med alkoholångande bakismyter – nej, detta är inte fiktion utan modern skuldpopulism.

Torsten Fagerholm i ledaren

Den svarta komedin En runda till (Druk) av Thomas Vinterberg har gjort globalt triumftåg, pandemin till trots. Filmen kan ytligt ses som en provokativ hyllning till alkohol, men döljer tragiska undertoner. Under en blöt födelsedagsmiddag bestämmer sig fyra zombieaktiga, medelålderskrisande lärarkolleger att omsätta en tankelek i praktiken. För att hålla livsångan uppe börjar de smygdricka under dagtid. Först med vetenskaplig precision, sen alltmer hejvilt.

Samma drickandets psykologi – en evig maratonfylla – präglar våra statsfinanser. Efter politisk handfallenhet under finans- och eurokriserna drygt tio år tillbaka erbjöd hyperstimulerande centralbanker tillfällig räddning. Men krisåtgärderna permanentades, de samhällsekonomiska grundproblemen förblev olösta, och än i dag fortsätter man på den tidigare inslagna kursen. Utan karta eller kompass irrar vi omkring på en ocean av skuld, i ett fullskaligt, historiskt fiskalt och monetärt experiment. Återställaren som var avsedd att tillfälligt lindra huvudvärken botade inte sjukdomen. Förr eller senare står vi inför en avgiftning. Lärdomen av tidigare bubblor och obalanser är att detta resulterar i chockanpassning.

Har skuld blivit det nya normala? Det finns otaliga paralleller mellan skuld- och alkoholromantik. Spenderglada regeringar ser ett perfekt alibi i pandemin, tänker kreativt utanför ramarna – och långt utanför statsfinanserna. Anpassningen och de strukturella reformerna får vänta, än en gång.

I år beräknas Finlands nettolåneupptagning landa på 14,4 miljarder euro. Statsskulden, som inkluderar hela den offentliga sektorn, snuddar vid 130 miljarder euro – över 23 000 euro per invånare. Finland är inte värst i klassen inom EU, men det är ingen ursäkt. Tvärtom dras vi med specifika demografiska problem som skriker efter åtgärder. I de offentliga ladorna har konsumtionsskuldebreven ansamlats i rasande takt mer eller mindre sedan 2008, under hög- såväl som lågkonjunkturer. Ifall vi inte närmar oss balans ens under någorlunda goda tider, hur går det då vid nästa snålblåst, pallar den svajiga välfärdsapparaten?

Centralbankerna har mist sin självständighet och trovärdighet, medan regeringar köper till sig popularitet. Kostnaderna kommer smygande. Priset kan bli en japanisering av de europeiska ekonomierna, med konkursmogna zombiebanker som stöttar upp dito företag. Detta stagnerade system håller sig flytande tack vare en strid ström av stimulansåtgärder, som dessvärre motverkar konkurrens, innovation, och jobbskapande tillväxt. Höga skuldkvoter sänker hela tillväxtförmågan i ekonomin.

River man upp gamla ramverk, struntar i underskott och glömmer bort allt vad krisberedskap och budgetdisciplin heter, spelar man med höga insatser. Populisterna gnuggar händerna inför en europeisk skuldunion som utvecklas i skymundan. Då folk känner sig bestulna vacklar tron på demokratin – de historiska exemplen avskräcker.

Inom klimatpolitiken talas allt öppnare om förpliktelser gentemot kommande generationer. Samtidigt har en nykter makroekonomisk diskussion helt uteblivit. Finansoch penningpolitiken verkar ogenomtänkt, likt ett hafsverk som svarvats ihop för att köpa tid och tona ner interna politiska knutar. De väljare som röstat fram snabblånsregeringarna, utan återbetalningsplan, kommer att ligga i graven då amorteringen blir aktuell.

Visst kan staters skuldsättning variera för att jämna konjunkturcykler, men under coronapandemin har flera länder skuldsatt sig upp över öronen. Ett landskap med bestående låga räntor gör centralbankernas räntevapen uddlöst. Ytterligare ansvar faller därmed på politikerna – som styr mot följande kris, utan säkerhetsbälte eller krockkuddar.

För att förebygga baksmälla gäller det att varva med vatten, hålla koll på klockan, sluta dricka senast vid midnatt – och helst skåla med måtta. Den skuldpopulistiska återställaren innebär självbedrägeri. Nu gäller det att sätta klackarna i backen, sluta elda för kråkorna och planera för morgondagen.

Inom Anonyma Alkoholister är steg nummer ett att identifiera problembeteendets fysiska och mentala dimensioner. Snart kan världen behöva en motsvarighet i Anonyma Finansministrar, som har mist sin kreditvärdighet och inte längre har råd att ropa in en bricka shots. Politikerna har med sina bakismyter visat sig omogna att hantera nyckeln till barskåpet.

ABORT Ann-Marie Forsberg (HBL Debatt 14.9) funderar på varför det oftast är enbart kvinnan som utpekas som den skyldiga vid en abort, att även mannen borde beskyllas och ta ansvar. Jag håller med om mycket i insändaren, det behövs två för att dansa tango, men jag tror inte på att det är på den vägen vi borde gå för en mera neutral syn på aborten genom att söka syndabocken (ingendera av de inblandade), det leder inte till någon lösning alls. I stället borde man jobba för att ingen av de inblandade, under inga omständigheter, borde beskyllas vare sig av utomstående eller av sjukhuspersonalen ifall de har råkat hamna i den situationen att de behöver avbryta en graviditet. Ingen njuter av att göra en abort, det kan vara tillräckligt traumatiskt i sig och tidigt får man lära sig att det inte är något preventivmedel. Varför inte se den som lika självklar som vilken annan medicinsk behandling som helst?

Det är känt sedan tidigare att stränga abortlagar inte leder till färre aborter (nu pratar jag inte enbart om Finland) vilket betyder att kvinnor kan tvingas göra en osäker abort, alltså en abort som innebär att en oplanerad graviditet avbryts med hjälp av en personal som saknar rätt medicinsk kunskap eller andra horribla lösningar. WHO berättar att osäkra abortmetoder kräver cirka 47 000 kvinnors liv världen över varje år. Det gör osäkra aborter till en av de största dödsorsakerna bland kvinnor globalt sett.

KLIMATFÖRÄNDRINGEN Det var med stor tillfredsställelse jag tog del av teknologie doktor Jarl Ahlbecks inlägg (HBL Debatt 27.8). Inlägget var mycket proffsigt både till upplägg och till innehåll. Som oftast i dessa sammanhang lyser eventuell motargumentering med sin frånvaro.

Vad beror det på att alla dessa så kallade specialister som drunknat i den ensidiga IPCC-rapporteringen och uppbackade av det ensidiga medieinformationsflödet sittande i sin ”klimatbubbla” inte anser att det är värt att ställa upp och diskutera seriösa inlägg. Är orsaken den att de känner sig så säkra stödda av den massiva och ensidiga informationsvågen som dagligen, redan i åratal, strömmat ut från alla upptänkliga mediekanaler samt av i ämnet oinsatta och fega politiker?

Jag har personligen läst en hel del om klimatet och vad som styr och förorsakar förändringar i ett långt tidsperspektiv. Här har jag fått bekanta mig med en verklighet som kanske inte överensstämmer med vad som tutas ut och har övertygat ”mannen på gatan”. Då det nu dessutom detta år råkar vara ett år med mera stormar, översvämningar och skogsbränder än normalt upplevs detta, helt felaktigt, som ett ytterligare bevis på att det är de av människan förorsakade stegrade koldioxidvärdena samt därav förorsakade följder som är orsaken till allt detta.

Det finns dock många specialister som ifrågasätter att det är människan som är boven i dramat och att temperaturstegringen kommer tidigare än de stegrade koldioxidvärdena bland annat på grund av solens varierande inflytande under olika tidsperioder etcetera.

Då jag har ifrågasatt de av IPCC anammade motsatta argumenten och bett om kommentarer, också på dessa debattsidor, är det dödstyst – ingen diskussion och ingen bevisföring.

Varför ställer inte De grönas politiska elit med Ville Niinistö och Maria Ohisalo i spetsen upp och lägger fram klara bevis för det som man predikar som den enda sanningen. Och varför kommer dessa politiska ledare inte med svar och ifrågasättanden beträffande till exempel Ahlbecks utmärkta inlägg.

”Massa skapar inte sanning” – svagt, mycket svagt. Till syvende och sist bottnar det troligen delvis i bristande kunskaper och delvis i rädsla för att trassla in sig i något som man inte går i land med och som kan ha ett inflytande på den politiska framtiden framöver.