Leena Majander är en hemlagad finlandssvensk
Leena Majander-Reenpää upptäckte det svenska språkets tjusning redan som liten. Under nästan fyra decennier inom förlagsvärlden var hennes kunskaper i svenska ovärderliga. Nu har hon skrivit sina memoarer.
Ingen i Leena Majanders familj var svenskspråkig. Men hennes första främmande språk blev svenskan och hon beskriver upplevelsen som sensationell.
– Svenskan öppnade mina ögon och öron för att det fanns andra språk än finskan. Som liten lärde jag mig sjömansvalser, som tonåring läste jag Damernas värld och Femina och hittade svenska varumärken som Gul & Blå. Allt kändes finare i Sverige, svenskarna hade en kungafamilj men vi hade den lilla och gamla Sylvi Kekkonen.
–Och när jag blev studerande upptäckte jag att det fanns små svenska förlag med särintressen, som förlaget Trevi som satsade på kvinnohistoria.
Under sitt aktiva yrkesliv arbetade Leena Majander i närmare fyrtio år med litteratur, framför allt som förläggare på Otava och WSOY. Hade hon utbyte av sina kunskaper i svenska?
– Otroligt mycket nytta. Nordisk litteratur är viktig för finskspråkiga läsare och det är lättare att bolla idéer med nordiska kolleger om de får prata sitt eget språk.
Största delen av sitt yrkesliv arbetade Leena Majander på förlaget Otava. Som nytillträdd förläggare fick hon ett råd på vägen av kollegan Hannu Mäkelä.
"Alla författare vill prata om sig själva och är intresserade endast av sig själva. Berätta inte om dig utan lyssna tålmodigt", löd Mäkeläs budord och Majander lydde.
– Förläggarens yrke är att lyssna på författaren, säger Leena Majander.
– Att skriva en bok är en överväldigande utmaning och då måste författaren få prata med någon som är intresserad. Att prata med utomstående om en bok under arbete är väldigt svårt.
En omöjlig titel
Nu är Leena Majander aktuell med sina memoarer. Boken Kirjatyttö tar avstamp i barndomen då Majander lekte att hon förestod en bokhandel. Den berättar om de två äktenskapen, först med Pekka Tarkka och därefter med Antti Reenpää men också om Majanders framgångar och tillkortakommanden som förläggare under åren då bokbranschen förändrades i grunden.
Ett nesligt misstag handlar om Millenniumtrilogin.
Leena Majander-Reenpää var en av dem som beslöt att Otava skulle tacka nej till Stieg Larssons bok Män som hatar kvinnor. Boken blev senare en världssuccé och utkom i finskspråkig översättning hos konkurrenten WSOY.
– Vi hade många duktiga svenska kriminalförfattare och Stieg Larssons bok var tjock med en, som vi tyckte, omöjlig titel. Vi undrade också över bakgrunden. Larsson hade dött strax innan och vi hade sett så många fula marknadsföringstrick och grubblade på om detta var ytterligare ett.
– Sedan tog framgången fart och där stod vi med tomma händer.
Vännen Jörn
Jörn Donner var en av de författare som Leena Majander blev vän med. I boken citerar hon den svenska förläggaren Per Gedin som beskrev författaren Jörn Donner som en person som alltid höll deadline men som var otålig och inte orkade jobba tillräckligt med sina manus. När han var klar med en bok var siktet redan inställt på nästa.
– Det var svårt att prata med Jörn om detta, Innerst inne var han en blyg pojke även om detta inte är vad man tänker, på tal om honom.
– Jo. Jag tänkte på Jörn dagligen i månader efter hans död. Det var mycket gripande att träffa honom under hans sista tid och följa hur han tacklade av.
Jörn Donner var en av de vänner som fanns till hands när Leena Majander tvingades lämna Otava 2010, i samband med ett drama hon beskriver som en "familjeopera". Enligt
boken var anledningen till uppsägningen att hon sågs som en person som ställde till med problem. Uppsägningen ledde till en smärre depression. Leena Majander fann sig sitta på en bänk i Esplanadparken, apatisk och med handväskan tryckt mot bröstet.
Vilket råd skulle du ge den som hamnar i samma situation? – Att det finns nya dörrar trots att det kanske inte känns så. Och att ta emot den hjälp vänner erbjuder. Jag hade starka typer omkring mig som inte släppte taget. En av dem var Jörn.
Efter att ha fått gå från Otava blev Leena Majander kallad till Bonnier Books och hann därefter under två år vara chef för Fili – Center för litteraturexport. Filis uppgift är att främja översättningar av finländsk litteratur. Den cancer Majander länge hade levt med tvingade henne att bli förtidspensionär.
Att Pajtim Statovcis roman Bolla nu är nominerad till det amerikanska litteraturpriset Kirkus är en seger för finländsk litteratur men Leena Majander vill ha mera.
– Pajtim Statovcis är ett bra exempel på att finländsk litteratur är en del av världslitteraturen.