Ett sandslott som kanske sköljs bort
Wowfaktorn är hög i Frank Herberts-filmatiseringen Dune men det kan hända det är en film främst för dem som redan älskar boken. Först efter uppföljaren går det att avgöra om det här är den nya fantastiska värld som filmpubliken längtat efter.
DRAMA/ÄVENTYR/ SCIENCE FICTION
Regi: Denis Villeneuve. Manus: Jon Spaihts, Villeneuve & Eric Roth. I rollerna: Timothée Chalamet, Rebecca Ferguson, Oscar Isaac, Josh Brolin, Stellan Skarsgård, Zendaya, Charlotte Rampling, Javier Bardem. 156 min. F12
Årets mest hajpade på filmfestivalen i Venedig var Dune, Denis Villeneuves version av Frank Herberts science fiction-kultklassiker från 1965 som lär ha inspirerat Stjärnornas krig. Jag har varken läst boken eller sett David Lynchs version från 1984 som verkade vara olidligt töntig, men teknologin har utvecklats i sådan hisnande takt att för den här genren är ny självklart bättre. Men det är inte lätt att gå tillbaka till den ursprungliga källan när efterföljaren vuxit sig så stor som Star wars.
Året är 10191 på den torra ökenplaneten Arrakis. I dess sand finns rikligt med ”krydda”, ett ämne som behövs för att resa mellan planeter och ”utveckla mänsklighetens potential till fullo”. Planetens ursprungsbefolkning, Freman, använder det som en drog som vidgar medvetandet. Den nomadiska stammen har anpassat sig till ett liv under omänskligt hårda förhållanden men har fått se sin planet utnyttjad gång på gång av omvärldens giriga törst efter substansen (metaforen är förstås olja). Den här berättelsen inleder filmen i Chamis (Zendaya) drömsyner.
En mänsklig utvald
Nu är det ätten Atreides som fått uppdraget att utvinna kryddan av imperiets härskare, baron Vladimir Harkonnen (en skallig Stellan Skarsgård i fetdräkt, närmast lik Marlon Brandos Kurtz i Uppenbarelseboken nu).
Den ridderliga hertig Leto Atreides (en slätstruken Oscar Isaac) anländer för att idka rättvis handel, tillsammans med sin älskarinna lady Jessica (en stenhård Rebecca Ferguson) och deras tonåriga son Paul (Timothée Chalamet, ovanligt mänsklig, skör och slattrig för att vara den utvalda). Men uppdraget är riggat – profiten som härskaren kräver gör att planetens ekologiska balans måste förstöras.
Dessutom hör Jessica till den närmast religiösa orden Bene Gessent, häxlika kvinnor som i sekel har blandat blodlinjer för att producera en ”Kwisatz Haderach” – en messiasaktig figur med ett så mäktigt medvetande att hen kan utgöra bron mellan tid och rum, det förflutna och framtiden. Hon har tränat sin son och han testas bland annat av abbedissan (spelad av Charlotte Rampling i en absurd hatt) för smärttålighet – att överkomma sin rädsla är vad som efterfrågas. Just det här pseudospirituella draget av profetia – och hippieaktig självhjälpsbok – gör filmen lite förutsägbar.
Att bygga på sand
Fransk-kanadensiska Denis Villeneuve känns som den idealiska regissören efter att ha sett Blade runner 2049 (som jag älskade), Arrival och Sicario.
Han är framför allt skicklig på att bygga suggestiva och spektakulära visuella världar uttänkta i minsta detalj. De enorma antydda ökenstäderna i monokroma toner av beige påminner om Blade runners landskap; den röda färgen verkar reserverad för blod. Designen är brutal, elegant och sparsmakad, både nersliten av det hårda klimatet och antydd. De trollsländeaktiga flygmaskinerna, de komplicerade sanddräkterna som gör att människor kan överleva i öknen genom att återanvända all vätska och de enorma sandmaskarna som virvlar fram under dynerna och dyker upp med sina enorma sugande munnar är utsökt använda.
Men där Star wars är oförblommerat barnslig – ett storögt rymdäventyr bland humoristiska polare – är Villeneuves film mer elliptisk, krävande och barskrapad. Och allvarlig.
Tempomässigt skrider den fram till Hans Zimmers enligt Villeneuves utsago ”feminina” musik. Men mängden information om världarna, som i och för sig etableras elegant, och de episka avstånden gör den stundvis lite tråkig.
Den första filmen har heller inte något slut utan känns som en lång förberedelse för tvåan, som förhoppningsvis inte rinner ut i sanden. (Vi minns hur sorgligt det gick för filmen om Guldkompassen, som aldrig fick en fortsättning. Lyckligtvis kom tv-serien till slut.)
Mot tvåan!
Vissa kritiker tror Dune blir denna generations Sagan om ringen. Jag är tveksam. Vi har redan sett imperier där olika ätter hamnar i strid om sällsynta naturresurser, pojkar som måste bevisa sig vara hjältar och strida med påhittade teknologiska vapen i den framtida rymden och då hjälper det inte att Dune skrevs först.
Klimatkrisen, samhällets nödvändiga avvänjning från oljan och att kvinnor ändå förekommer i berättelsen ger Dune potential. Men trohet mot boken, skriven 1965, kan göra det svårt att utvinna den.
Wow- och snygghetsfaktorn är hög, men liksom med tv-serien Mandalorian kan det hända att det här är en film främst för dem som redan älskar boken.
Det är först efter nästa film som vi kan avgöra om det här sandslottet sköljs bort eller blir den nya fantastiska världen som Hollywood – och en stor del av filmpubliken – har längtat efter.