Tove och Alma var kvällens drottningar!

Det hör inte till god sed att slå den som redan är slagen men säg det åt Oy Finland Ab som med firma Marin i spetsen går in för att med hård hand skära i filmanslagen, detta efter att filmbranschen redan sedan tidigare hör till de stora förlorarna under coronapandemin.

Hur tänkte man där (och med vad): att en Grand prix i Cannes (Kupé nr 6) är vardagsmat? Att det prestigefyllda publikpriset i Venedig (Den blinde mannen som inte ville se Titanic) förtjänar blott en gäspning? Att de förpandemiska publiksiffrorna för inhemsk film, en framgångssaga även i ett europeiskt perspektiv, inte är mycket att ha?

Nåväl, det här är aspekter som inte nämnvärt lyftes fram under onsdagskvällens Jussigala och det om någonting får filmbranschen att framstå som en lydig strykpojke – kulturpolitiskt sett. Å andra sidan är det fråga om en firmafest så kanske det hör till sakens natur att hålla en liten lägre profil (eller så inte).

Hur som helst: grattis till Zaida Bergroths Tove som rättmätigt vann priset för bästa film såväl som för bästa regi. Det är en epokfilm som inte fastnar i kulisserna, tacka inte minst Alma Pöysti i titelrollen – även hon prisad – som gör en magiskt fin rollprestation. Och som därtill stod för kvällens finaste tacktal: passionerat, generöst och ”nu är det lätt att vara glad”.

Och hur kul är det inte med en Jussigala där man snackar lika mycket svenska – tack, Alma och Tove-producenten Andrea Reuter – som farsi, med hälsningar till Den första snön-regissören Hami Ramezan.

Även i övrigt var det väl förspänt på finlandssvenskt håll. Jag kan leva med att Livet efter döden-farsan Peik Stenberg förlorade mot iranska giganten Shahab Hosseini (Den första snön) men visst hade jag unnat Tommi Seitajoki en statyett för Explosionen av en badring som nu gick till Aleksi Salmenperäs Poke.

Största överraskning: Elina Talvensaaris Fröken tid som slog ut Virpi Suutaris Alvar Aalto-dokumentär, av allt att döma efter målfoto (bägge har förtjänster så det räcker och blir över).

Och så tycker jag att programvärdarna Christoffer Strandberg och Niina Lahtinen gjorde ett ovanligt styvt jobb, med ett manus som heter duga. Välkommen tillbaka, podiet är reserverat!

”Hur kul är det inte med en Jussigala där man snackar lika mycket svenska som farsi.”

KRISTER UGGELDAHL