De rödgröna feministerna och Sannfinländarna har kanske mer gemensamt än de vill medge?

Twitterfeministerna, som gärna diskuterar i timtal om den toxiska maskuliniteten bland vita heteromän, vänder alltid blindögat till då det gäller andra kulturer, eftersom det inte rimmar väl med deras narrativ att säga att kvinnans ställning är bättre i F

Alla män borde skämmas, twittrade författaren Kaarina Hazard för en tid sedan efter att ha blivit upprörd över att ha läst om hur vuxna män trakasserar minderåriga flickor på nätet. Alla?

Omedelbart inflikade någon troligen att alla män faktiskt inte är sådana – not all men – bara för att bli utskrattad av hela rödgröna Twitter. För en hängiven feminist finns det inget som överträffar känslan av att ha provocerat det vithyade, gubbiga patriarkatet.

I verkligheten är sexuellt trakasseri ett fenomen som grovt underskattas av en stor del av männen. Eftersom de inte blivit utsatta för det. Samtidigt skulle en överväldigande majoritet av alla män döma ut den form av beteende som beskrivs ovan.

”Är det kanske så att det är feministerna som är mera intresserade av att skapa konflikt än av att uppnå jämställdhet?”

MARCUS LINDQVIST är journalist.

Jag har ofta beskrivit mig själv som feminist. I det avseendet att jämställdhet, tolerans och demokrati hör till mina ideal. Ibland anser jag det krävs positiv diskriminering för att uppnå jämställdhet, som kvinnokvoter, men jag har inget intresse av att skapa polarisation.

Föreställ er att en framstående författare twittrat att alla irakier borde skämmas efter att ha läst om att irakiska män är överrepresenterade i sexualbrottsstatistiken. Det skulle definitivt vara rasism. Det är tveksamt om det också är rasism att vara kritisk mot inslag i en annan kultur. Men Twitterfeministerna, som gärna diskuterar i timtal om den toxiska maskuliniteten bland vita heteromän, vänder alltid blindögat till då det gäller andra kulturer, eftersom det inte rimmar väl med deras narrativ att säga att kvinnans ställning är bättre i Finland än i många andra länder.

Under sommaren blev det en livlig diskussion kring bikinitvånget i kvinnornas beachhandboll. Bikinitvånget är givetvis sexistiskt, nedvärderande och gubbigt. Det var någon som jämförde bikinitvånget med en nyhet om att franska polisen tvingade muslimska kvinnor att ta av sig sina slöjor på en strand i Nice (den fem år gamla nyheten handlade om eftermälet av terrordådet i Nice, då de lokala myndigheterna tillfälligt förbjöd alla former av religiös klädsel på allmänna platser, och i dagens läge är det fritt fram att vara iklädd burkini på franska stränder). Skribentens poäng var alltså att det i bägge fallen är män som försöker bestämma hur kvinnor ska klä sig. Däremot är slöjan i sig, enligt Twitterfeministerna, givetvis inte alls ett uttryck för att män försöker bestämma hur kvinnor ska klä sig.

Vita heteromän sitter med största delen av all makt i världen. Det finns all orsak att vara kritisk mot strukturerna i vårt samhälle. Det finns många osynliga fördelar med att vara en vit man, fastän många av oss inte inser det, men samtidigt har det onekligen sina sidor att vara kvinna i en modern demokrati som Finland. Fråga Sanna Marin (SDP), som enligt en färsk enkät är 2000-talets mest omtyckta statsminister.

Den ovan beskrivna typen av provokativ feminism med dess slitna stereotypier förbättrar tyvärr inte kvinnans ställning. Många män reagerar i första hand negativt, till feministernas förtjusning, vilket antagligen är en orsak till att ett bakåtsträvande parti som Sannfinländarna vinner mark.

Många kvinnor identifierar sig inte alls med de rödgröna feministernas klasskamp. Är de hjärntvättade av patriarkatet? Eller är det kanske så att det är feministerna som är mera intresserade av att skapa konflikt än av att uppnå jämställdhet? De rödgröna feministerna och Sannfinländarna har kanske mer gemensamt än de vill medge?