Nog får vi väl gifta oss i kyrkan?

Minen min bror hade när han stod framme vid altaret och väntade på sin brud är något jag ofta tänker på. Han såg så oerhört stolt och förväntansfull ut. Att få stå framme vid samma altare bredvid min syster när hon gifte sig är ett av de stoltaste ögonblicken i mitt liv. Som barn fördrev jag ofta tiden med att titta på de brunaktiga bilderna av mina unga föräldrar när de stod framför samma altare. Ett av de första bröllopen jag varit inbjuden till var när min äldsta kusin gifte sig i samma kyrka.

Den senaste tiden har jag funderat mycket på det här med bubblor. Alltså att leva i en bubbla. Visst är det något som kan anses lite dåligt eller åtminstone begränsande. Men visst är det också väldigt skönt. Att få leva på i sin egen trygga miljö, med människor man känner eller åtminstone tror sig förstå att de inte vill något illa. Med regler och system som passar en eller som man åtminstone har lärt sig leva med. Det känns tryggt och inger faktiskt på något vis en känsla av frihet.

Jag har varit tillsammans med min flickvän nu i snart tre år. Den första tidens pirr och osäkerhet som kärlek till en början medför är till stora delar över. Även om vi ännu inte bor ihop på heltid så börjar vi ha hittat våra sätt och vanor. Vi jobbar och plockar svamp. Vi planerar och renoverar. Vi går på kalas och evenemang. Vi lever ett högst normalt liv i vår alldeles egna bubbla. Vi trivs tillsammans, älskar varandra och valde därför att förlova oss. Vi är så lyckliga och alldeles tydligt är många runt oss också det. Tack för alla gratulationer! Men samtidigt var det faktiskt när vi började fundera på bröllop som det också smög sig in en liten skugga. Något som på sätt och viss satte vår bubbla i gungning. Kanske en detalj men ändå stor nog att skava.

Nog får vi väl gifta oss i kyrkan? Nu vet vi inte om vi ens vill det och har inte frågat men senaste kyrkomöte fattade inget sådant beslut. Men eftersom vi tänker oss ett bröllop här på gården ingår det som ni märkt i traditionen att vigseln skulle ske i kyrkan. Om vi inte väljer att göra något annorlunda. Men det är just det. Då vill vi att det ska vara ett val och inte att vi blir tvungna att göra annorlunda för att vi inte får göra det som är det vanliga.

Visst, ni kanske tänker att det här är ett lyxproblem och om man tänker på hur få år tillbaka i tiden vi inte alls hade fått gifta oss eller om man tänker på landet där vi träffades och var obekväma för att homosexualitet på något vis ännu är straffbart så är det här ju en bagatell. Men så länge den här sortens diskriminerande system finns behövs pride.

Jag är så tacksam över att Raseborg Pride firats hela senaste vecka. Att det finns ett kärngäng som orkar dra i gång och ordna ett helt fantastiskt program. I de möten med människor jag hade under veckan fick jag också en indirekt påminnelse om att även om jag känner mig väldigt trygg i min bubbla finns det också just här människor som lever i en helt annan bubbla och helst skulle vilja att sådana som jag inte alls finns. Men jag är här och jag är stolt att vara som jag är!

"Vi jobbar och plockar svamp. Vi planerar och renoverar. Vi går på kalas och evenemang. Vi lever ett högst normalt liv i vår alldeles egna bubbla."

ANNA ALM är ekobonde på Mörby gård i Raseborg.