Så vackert att det nästan gör ont
Åbo Svenska Teaters Morbror Vanja är ett förtrollande, medryckande allkonstverk där samtliga skådespelare förtjänar lovord för sina prestationer, skriver Katja Sandqvist.
TEATER
Morbror Vanja
Text: Anton Tjechov. Bearbetning på finska: Tuomo Rämö. Översättning till svenska: Pekka Sonck. Regi: Tuomo Rämö. Scenografi och kostymer: Mika Haaranen. Ljuddesign och musik: Hannu Hautaaho. Ljusdesign: Antti Niitemaa. Maskdesign: Sabina Segerström. På scenen: Markus Riuttu, Daniela Franzell, Jukka Aaltonen, Amanda Nyman, Samuel Karlsson, Monica Nyman, Ingemar Raukola, Sabina Segerström, Niklas Grönholm. Premiär på Åbo Svenska Teater 16.9.
Sextio år efter dåvarande teaterchef Ralf Långbackas uppsättning av Anton Tjechovs Onkel Vanja på Åbo Svenska Teater är det dags för pjäsen att göra comeback på samma teater under titeln Morbror Vanja, denna gång i Tuomo Rämös regi.
Att axla Långbackas (erkänd Tjechovexpert och bland annat författare till boken Möten med Tjechov (1988)) mantel ter sig inte som någon enkel uppgift, men Rämö och hans team lyckas skapa en föreställning som är Tjechovsk ända ut i fingerspetsarna med en underbar blandning av komik och tragik, naturalism och symbolism.
Total symbios
Morbror Vanja är ett förtrollande, medryckande allkonstverk, stundtals så vackert att det nästan gör ont. Hannu Hauta-ahos effektfulla musik och ljudeffekter står i total symbios med handlingen och tillsammans med Antti Niitemaas ljuseffekter framkallar de en närmast epifanisk känsla i slutscenen.
Mika Haaranen har skapat en hisnande vacker scenbild som på samma gång är naturalistisk och symbolistisk och som går i dialog med en annan Tjechovpjäs, Körsbärsträdgården. Denna har ofta realiserats på scenen med den vackra trädgården som bakgrundsbild i fonden, nu har körsbärsträden ersatts av lövträd i vackra höstfärger och samtidigt är hela scenen smyckad med löv, som även fastnar på skådespelarna. Temat har Haaranen också överfört till kostymeringen: Jelena (Amanda Nyman) bär en höstlövsmönstrad klänning, medan Sonjas (Daniela Franzell) klänning pryds av gröna lövträd, måhända för att signalera att den förras liv redan förefaller vara utstakat, medan den senare ännu har alla möjligheter kvar. I Morbror Vanjas (Markus Riuttu) sovrum bildar löven vackra ramar kring tomma tavlor eller porträtt på väggen.
Smärtan över att vilja fylla de tomma ramarna och leva ett annat liv än det man passivt låtit sig själv inramas i – men inte förmå det, utan i stället stanna kvar och se på sig själv utifrån, som en bifigur i sitt eget liv.
Smärta över meningslöst liv
Symboliken är tydlig. Det är människor som befinner sig vid ålderns höst, vissa biologiskt, andra mentalt. Här finns kärnan i pjäsens budskap: den existentiella ångesten och rädslan över att ha kastat bort sitt liv. Smärtan över att vilja fylla de tomma ramarna och leva ett annat liv än det man passivt låtit sig själv inramas i – men inte förmå det, utan i stället stanna kvar och se på sig själv utifrån, som en bifigur i sitt eget liv, såsom Jelena uttrycker det.
I klassisk Tjechovsk anda är sysslolösheten människans värsta fiende – men alternativet som målas upp är att arbeta andra till godo utan tack och utan någon annan belöning än den som väntar den flitiga, goda människan efter döden.
Välkommen scencomeback
I halva sitt liv har Vanja tillsammans med systerdottern Sonja slitit hårt på familjens gård för sin systers änklings, Sonjas fars, skull. Professor Serebrjakov (en scencomeback av teaterchef Jukka Aaltonen synnerligen väl värd att vänta på) har alltid beundrats och hyllats av sin första hustrus familj – ända tills nu då svågern anser sig ha genomskådat hans livsverk som en bluff.
Efter sin pensionering har den ålderstigne professorn nu tillsammans med sin unga hustru Jelena flyttat från staden till sin dotters släktgods, där även den före detta svärmodern (Monica Nyman) bor. På gården huserar också ”kufen” Telegin, familjärt kallad ”Våfflan” (Ingemar Raukola) samt till och från den komplicerade läkaren Astrov (Samuel Karlsson).
Samtliga skådespelare förtjänar lovord för sina prestationer, inte minst visar de prov på detta i sina kreativa väldigt Tjechovska pantomimiska inslag som sker ömsom i bakgrunden, ömsom i förgrunden. Badkarsscenen med Sonja och Jelena utgör ett exempel på dessa – med riktigt vatten och blöta klänningar i naturalistisk anda. Bland övriga exempel kan Vanjas kurragömmalek i kistan och Jelenas stå på huvudetgymnastik under makens monolog nämnas. Med sin egen symbolik utgör de bägge utmärkta konkreta manifestationer av kombinationen tragik och komik.
Kärlekshistoria i fokus
Pjäserna Onkel Vanja och Körsbärsträdgården har för övrigt flera beröringspunkter, förutom de sysslolösa människorna gården som man riskerar att förlora. Gården får dock inte på långt när samma betydelse i Onkel Vanja som i Körsbärsträdgården, vilket märks redan på titlarna; i Körsbärsträdgården blir trädgården nästan som en person i handlingen, medan människan står i centrum i Onkel Vanja.
I Tjechovs pjäser finns det sällan någon entydig huvudperson; Vanjas titelroll till trots får Samuel Karlssons utomordentligt gestaltade doktor Astrov i ÅST:s uppsättning karaktären av manlig huvudroll och därigenom blir föremålet för hans kärlek, Amanda Nymans Jelena (än en gång en ypperlig prestation i genren olycklig troféhustru) den kvinnliga motsvarande. I Rämös uppsättning har man valt att särskilt lyfta fram relationen mellan dessa två och skapa en kärlekshistoria av betydligt större mått än den som finns inskriven i Tjechovs originaltext. Även om den här dramaturgiska lösningen kunde ifrågasättas är laddningen mellan dessa två så vackert och sensuellt skildrad att man snart kommer över sina dubier. Dessutom utgör sidointrigen ett talande exempel på pjäsens huvudtema – människans tragiska förmåga att medvetet låta lyckan rinna förbi – och försvarar sålunda sin plats i dramat.
Att Tjechovs klassiker har fått behålla sin ursprungliga tid och miljö är tacksamt. En pjäs behöver inte vara förlagd i nutiden för att publiken ska kunna relatera till dess budskap. Detta slag av mental utslagenhet och brist på mening samt ångesten över alla möjligheter som finns till buds och skuldkänslorna riktade mot det egna jaget för att man inte förmådde ta vara på dem är ytterst relevanta för dagens människa. Morbror Vanja erbjuder ingen lösning – när pjäsen tar slut har inget egentligen förändrats. Men sällan har livets meningslöshet och tröstlöshet skildrats på ett så vackert sätt att det därmed paradoxalt nog får en mening.