Faktaspäckat men ytligt om migrationens alla aspekter
”Utan väg hem” är ett förtjänstfullt och aktuellt verk, men när Sonja Hellman på under 200 boksidor tar sig an i stort sett alla migrationspolitiska aspekter, så splittras helheten och blir ställvis alltför ytlig.
Det kan tyckas långsökt att öppna upp flyktingproblematiken med början i Vietnamkrigets avslut 1975. Den utmaningen tar sig ändå författaren och journalisten Sonja Hellman an i sin nya bok Utan väg hem och resultatet är lyckat.
För det kan hon, och läsarna, tacka Vinh The Duong och Thuy Dieu Luu, vars intervjubaserade berättelser löper likt en fördjupad tråd längs med hela boken.
Vinhs berättelse börjar 1984, då han är sju år; Thuys 1989, då hon är sex år gammal.
Båda två är barn i familjer som väljs till kvotflyktingar och därefter tvingas tillbringa åratal i olika flyktingläger i väntan på att något land vill ta emot dem. Omständigheterna i lägren kan bara beskrivas som omänskliga.
Bägge två landar ändå slutligen i Närpes, Finlands mesta integrationskommun, och längs med boken växer de upp, blir vuxna och finner varandra. I den här helheten – som är bokens mest fungerande – ryms djupare reflektioner från folk som på den här tiden var involverade i flykting– och integrationsfrågor i Närpes. Hellman tar också små turer via diskussioner om och behovet av arbetskraftsinvandring till orten.
Bakgrundsjobb
Vietnam- och Närpeshelheten vävs småningom ihop med Balkankriget 1992, där vi får stifta bekantskap med Suvada Demirovics öde, och utmynnar därefter i en slags annan helhet: Den moderna migrationskris som pågått inom EU sedan tidigt 90-tal och som väl på något sätt kulminerade år 2015. Då var också Finland för första gången med om en kortvarig ökning av asylansökningar och på ett bredare plan satte åren som följde ånyo Europas humanitära samvete på prövning. Den situationen pågår än i dag.
Utöver och inom de här helheterna tar Hellman korta svängar via papperslöshet, svart arbetskraft, främlingsfientliga strömningar i Europa och hon låter också i ett par korta intervjubitar några av dem som landat i Finland de senaste åren komma till tals.
Boken är späckad av förbipasserande fakta och reflektioner och det är uppenbart att Sonja Hellman haft en betydligt mustigare källförteckning än den korta lista på böcker som nu finns med. Boken är (lite för) enkelt skriven, men mellan raderna skönjs en så gedigen bakgrundsresearch att den hade förtjänat att nämnas i källförteckningen i någon form.
Viktiga berättelser
Utan väg hem är inte ens 200 sidor lång, och betänker man att det ovan redovisade inte ens tar upp alla spår som avhandlas, så säger det kanske sig självt att mycket som berättas är väldigt kortfattat och förenklat. Det finns flera sidospår, såsom migrationskrisen mellan Mexiko och USA, som borde ha lämnats bort för att helheten ska hållas ihop.
De här svagheterna till trots är det här en bok som är värd att läsas. Inte för sin litterära kvalitet – texten är så enkelt skriven att det stundvis blir banalt – utan för att Sonja Hellman trots allt på ett kortfattat sätt lyckats samla ihop en stor del av de migrationsrelaterade frågor som de senaste åren diskuterats i offentligheten.
Den som är dåligt insatt får en snabb överblick av migrationsfrågan och dess olika bakgrunder. Den som är mer insatt får en ytlig påminnelse om det som varit och som fortsätter vara.
Såsom hur människor på flykt i årtionde efter årtionde ses som ”de andra” när välbärgade invånare i trygga länder väljer att anonymisera dem och distansera sig till den grad att man verkar ha tappat förmågan att förstå att alla de som förgås, svälter, far illa eller drunknar på sin väg bort faktiskt är människor precis som vi. Det är de oberoende av vilka bevekelsegrunderna till deras flykt från hemländerna är och därför behöver vi få höra deras berättelser.
Flyktingvardag
Bokens största styrka är kanske de bitar som på olika sätt belyser kvotflyktingskap och vardagen i flyktingläger. De här två sakerna är lösningar som många också i vårt land gärna för fram då flyktingskap eller asylpolitik diskuteras.
Men verkligheten bakom de här fenomenen är brutalare än man som välbärgad kanske vill förstå.
Det lärde sig Vinh The Duong och Thuy Dieu Luu för nästan 40 år sedan. Det vet också de hundratusentals människor, bland dem barn, som försöker leva och överleva i flyktingläger i dag.