Afghanistan och dess kvinnor
För tjugo år sedan hördes en bestämd, snabb knackning på min hotelldörr i Quetta, en dammig stad i Pakistan nära gränsen till Afghanistan. En av mina kolleger lyssnade uppmärksamt och knackade tillbaka. Signalen upprepades och min kollega nickade och gick för att öppna dörren. Ute var det beckmörkt. In slank en späd figur, med svarta stövlar, långa ben och ansiktet dolt av en svart huvudduk. Det kunde vara inledningen till en spionroman – och det var ett hemligt möte. När min nattliga besökare avlägsnade sig en timme senare satt jag där med information, ett grönt halsband och en tevärmare.
Flickan jag träffade pratade snabbt, hade blixtrande svarta ögon och lätt till skratt. Hon var från Kabul och att träffas i hotellets alkoholfria restaurang och dricka en kopp kaffe tillsammans var uteslutet, för ute bland folk kunde inte kvinnor träffas. Så vi satt uppkrupna på varsin hotellsäng och pratade. Hon representerade Rawa, the Revolutionary Association of the Women of Afghanistan. Den kvinnoföreningen har varit aktiv sedan 1977 och motsatt sig både den ryska ockupationen, talibanerna, den norra alliansen och en mängd andra krigsherrar. Det var hon som hade sytt tevärmaren som jag köpte för tre dollar. Kvinnan bekostade sin feministiska och politiska verksamhet bland annat genom att handarbeta. Revolutioner kommer i olika former. Kabul är en tidigare oas i ett heterogent och färgglatt land som sett krigsherrar – alltid herrar – komma och gå sedan 1504 då Mugulrikets härskare Babur gjorde staden till sin. Kabul är också den stad där afghanska kvinnor under de senaste veckorna har gått ut på gatan, med ansiktena fullt synliga, för att protestera. Jag tänker på mitt nattliga möte för tjugo år sen och inser det mod som krävs för det. Men jag letar också i nyhetsflödet efter det vi inte längre kommer att se: tonårsflickor som skyndar till skolan eller unga kvinnor i armkrok i universitets park. Ser andra också det som fattas? Hur fångar man något som inte längre finns på bild?
Rawa var lika mycket emot amerikanernas maktövertagande som de var emot talibanerna. Många inom Rawa såg de utländska trupperna som en korrupt ockupationsmakt som placerade krigsherrar på viktiga poster och förlängde kampen för ett sekulärt samhälle. I dag är Rawas amatörmässiga hemsida fortfarande en nyttig påminnelse om den lyhördhet som krävs när man säger sig kämpa för andras rättigheter. Även om både ”de” och ”jag” är kvinnor. En del läser socialistiska böcker, andra vill kunna ta en kopp kaffe med en kompis utom hörhåll för barnen. Bara det. En kopp kaffe och en kompis. Och ett land där folket bestämmer över sig självt.
Tevärmaren jag köpte är numera rätt urlakad, bleknad av för många tvättar. Den är röd, grön och vit och föreställer en kvinna med en vid kjol (kjolen går över tekannan). Överst tronar kvinnas ansikte med vit huvudduk, broderade svarta ögon och röda läppar. Det är kvinnans huvud man tar in när man placerar tevärmaren över kannan. Jag tittar på den medan jag skriver det här.
Revolutioner kommer i olika former.
"Kabul är en tidigare oas i ett heterogent och färgglatt land som sett krigsherrar – alltid herrar – komma och gå sedan 1504 då Mugulrikets härskare Babur gjorde staden till sin."