Åldrandet som resurs
Per-Erik Lönnfors förfaller aldrig till självmedlidande eller allmän kverulans. Det finns en förlösande ärlighet och rakhet i det han skriver, en sund stolthet parad med insikten om den egna felbarheten, konstaterar recensenten.
PROSA
Per-Erik Lönnfors
Öppna lådor – Minnen från ett äktenskap Förlaget M 2021
Per–Erik Lönnfors är en kunnig och ofta hörd person i det finlandssvenska kulturlivet, på senare tid mest känd som en röst i De äldres råd. Hans förra bok hette Vi skall alltid ha Jekaterinburg (2011) och väckte mycket diskussion. Den handlade om livet efter att hans hustru Pearl dött samt om hans nya relation till en yngre kvinna, ett förhållande som sedan tog slut.
Lönnfors nya bok Öppna lådor – Minnen från ett äktenskap skildrar främst relationen till Pearl under deras 46-åriga äktenskap. Han började skriva den nya boken ungefär tio år efter Pearls död. Är det, frågar han sig till en början, någon mening i att gräva i gamla minnen, som kan solka en harmonisk livsberättelse? Är det inte bättre att minnas de lyckliga stunderna blott, att dö i en vacker livslögn? Och han fortsätter: Förutsättningen för en lycklig ålderdom är ett dåligt och selektivt minne, men ibland kan man inte undgå att konfronteras med sanningen.
Lönnfors låter sig inte komma lätt undan utan vänder in och ut både på sig själv, Pearl och deras relation. Han konfronterar sig med svåra känslor som egen skam, gnidighet, förljugenhet och försummelse i relationen. Han plågas bland annat av att ha glömt en av Pearls födelsedagar. Ibland riktar sig ilskan utåt. Han anklagar till exempel Konstsamfundet för att ha gjort sitt bästa för att utplåna papperstidningen. Han varnar för "anakondan i den finlandssvenska kristallkronan”. Men han förfaller aldrig till självmedlidande eller allmän kverulans. Det finns nämligen en förlösande ärlighet och rakhet i det han skriver, en sund stolthet parad med insikten om den egna felbarheten.
Inspirerande text
Boken inleds med några lite trevande kapitel, som inte har den välsvarvade stil som utmärker Vi skall alltid ha Jekaterinburg. Den avslutas med ett onödigt kapitel om Lönnfors sociala klassresa som (den betydligt yngre?) förläggaren velat ha med i slutet av boken. Men däremellan är det en text som verkligen inspirerar läsaren till djupa reflektioner. Han läser Pearls gamla brev och låter dem spegla hennes perspektiv på relationen. Han konfronteras med sina egna vacklande minnesbilder och utbrister: ”Utan att Pearl behöver berätta det pekar hela hennes text, oavsiktligt, mot de ömmaste punkterna i mitt samvete. Det är straffet för att återvända till sina minnen.” Hennes brev avslöjar allt det som det självförlåtande minnet plånat ut.
Man kan man läsa boken som ett uttryck för sorgen efter Pearl. Den visar hur döden avslutar ett liv men aldrig en relation. Men den är bredare än så. Man kan också läsa den som ett uttryck för den äldre människans sätt att tänka och känna. Den jungianska analytikern James Hillman noterar i boken Finna själens styrka – Om människans sanna väsen och meningen med ett långt liv (2001) hur åldrandet kan vara en tid ”att begrunda sitt liv och söka försoning, att spekulera över tillvarons mysterier och låta fantasin brodera ut de egna minnena till medryckande historier, att stillsamt njuta av detta skådespel vi kallar världen och söka kontakt med förfäder och andeväsen”. Hillman beklagar sig över att det inte finns plats för detta i dagens samhälle. Han fortsätter: ”Egentligen är det inte de gamla som är förbrukade, utan en förlamning har drabbat vår egen kultur: livlösheten i dess skeptiska och analytiska filosofi, vår förstenade och ödsliga kollektiva fantasi.”
Betraktar man Lönnfors bok ur detta perspektiv är den ett hoppfullt och djupt ärligt uttryck för den förlösande kreativitet och andliga vitalitet ålderdomen också kan innehålla.