Berörande teater om att göra rent i eget hus och andras hem
TEATER
European theater collective: The cleaners – Siivoojat
Regi: David Kozma. Ljuddesign: Lauri Wuolio. Ljus- och videodesign: Pietu Pietiäinen. På scenen: Angela Aldebs, Giorgio Convertito, Salla Kozma, Gody Otieno, Njara Rasolo, Yuko Takeda, Anastasia Trizna. Premiär på Alexandersteatern 15.9.
The cleaners – Siivoojat (Städarna) är den avslutande delen av European theatre collectives trilogi om det osynliga Finland, yrkesgrupper i vårt land som sällan får komma till tals i det offentliga rummet. De tidigare delarna i serien hette Rakentajat (Byggnadsarbetarna) och Kuskit (Chaufförerna).
Den drygt en timme långa enaktaren bygger i ovanligt hög grad på det talade ordet. Skådespelarna och dansarna Angela Aldebs, Giorgio Convertito, Salla Kozma, Gody Otieno, Njara Rasolo, Yuko Takeda och Anastasia Trizna berättar om städarnas vardag, konkreta förhållanden men också minnen, tankar, känslor och analyser. Föreställningen är grupperad i scener om bakgrund, hobbyer, familje- och anställningsförhållanden. Berättelserna är samlade via formulär som fyllts i av städare som arbetar i Finland.
En högtalarröst (David Kozma) ber skådespelarna och dansarna att lämna scenen en efter en efter att de berättat sina historier. De syns sedan ”i aktion” på en videoprojektion, städande, iklädda bländade vita kläder.
Arbetets fysiska karaktär kommer till uttryck i danserna på skärmen.
Frustration och humor
The cleaners styrka ligger i det återhållna uttrycket i de olika monologerna som framförs en och en. Greppet springer ur konceptet att låta dem som sällan kommer till tals att äntligen få förmedla sina historier. Lågmält berättar till exempel Viola (Anastasia Trizna) om hur hon grundade en egen städfirma när hon fått nog av de märkliga förhållandena; man kan inte anställa utbildad städpersonal som inte kan finska medan förmannen som visserligen kan finska inte vet hur man städar. Silvio (Giorgio Convertito) berättar roat hur en fru ville att han skulle rengöra hennes duschkabin avklädd. I och för sig inte så överraskande, men berörande och effektivt framfört med små gester och välmodulerade röster som kommer inifrån.
Pjäsen Siivoojat utmynnar i några kungstankar: att de osynliggjorda lever i en vardag som till stora delar liknar publikens. På sin fritid umgås de med familj och vänner, ser på film, promenerar, läser och lagar mat. De tycker att de får rimligt mycket i utbyte mot att de betalar skatt. Det bästa med arbetet är att man får känna att man är en del av samhället. Det som överraskade mig var hur lojala städarna är med den övre medelklass som har råd att ge dem jobb och hur de ser ner på den lägre medelklassen.