Farväl till riksdagen

Riksdagens plenarsammanträde har den 7 september godkänt min avskedsansökan. Jag hade äran att jobba som riksdagsledamot i drygt sex år, från 2015 till nu. Min nya tjänst som Helsingfors borgmästare kräver hädanefter lejonparten av min energi, och jag kommer i mina framtida skrivelser att kommentera saker och ting utifrån den rollen. Men här vill jag presentera en reflektion över min tid i riksdagen, och hur jag ser på nationens utmaningar på nationell nivå.

Jag valdes in i riksdagen 2015, och fick direkt komma med i regeringsförhandlingarna som leddes av Juha Sipilä. Jag var extremt motiverad och hade äran att leda arbetsgruppen som diskuterade sysselsättningspolitiken. Några spännande veckors tid för en fullständigt nybakad politiker. Med Centern och Sannfinländarna kunde vi enas om en rad åtgärder och reformer som skulle öka sysselsättningen. En del av regeringsprogrammet blev att perioden för att få arbetslöshetsersättning förkortades.

En annan viktig del av regeringsprogrammet var att underlätta lokala förhandlingar om arbetsvillkor. I synnerhet ville vi förbättra de oorganiserade företagens möjligheter till lokala överenskommelser, möjligheter som hittills kunnat användas endast av organiserade företag. Detta var något som småföretagarna länge hade pläderat för. Därutöver kom vi överens om mindre reformer, såsom att den lagstadgade tiden för provanställning förlängdes.

Sipilä-regeringens sysselsättningsprestation blev tillfredsställande. Med hjälp av högkonjunkturen och konkurrenskraftsavtalets arbetskostnadssänkningar ökade den uppmätta sysselsättningen med cirka 110 000 personer 2015–2019. Enligt nationalekonomernas uppskattning kunde cirka 35 000 av denna sysselsättningsökning tillskrivas regeringens åtgärder, främst konkurrenskraftsavtalet och den förkortade perioden för arbetslöshetsersättning.

Som helhet tänker jag dock tillbaka på Sipilä-regeringens ekonomiska politik med en viss frustration. Juha Sipilä var en rakryggad statsminister men han var tyvärr alltför mycket besatt av sin stora idé: ett samhällsavtal – som sedermera blev ett konkurrenskraftsavtal (”kiky”). Avtalet förhandlades fram med arbetsmarknadens centrala parter och det sänkte arbetskostnaderna med cirka 4,6 procent – i enlighet med den finländska korporativistiska traditionen. Eftersom avtalet förutsatte "tummen upp” från arbetsmarknadens parter, fick dessa parter tyvärr också i praktiken vetorätt i regeringens övriga arbetsmarknadsreformer. Detta innebar att de effektivt saboterade den delen av regeringsprogrammet som gällde lokala förhandlingar, något som hade varit en riktig hjärtesak för mig.

Konkurrenskraftsavtalet innehöll tyvärr ingenting som varaktigt skulle öka sysselsättningen, och dess effekt på ekonomin sinar nu snabbt. Avtalet var Sipiläs stora strategiska misstag, tycker jag. Den finska arbetsmarknaden är i skriande behov av strukturreformer som sänker arbetslösheten. Sipiläregeringen hade en gyllene chans att genomföra sådana reformer, men chansen togs inte. Finlands arbetsmarknad fortsätter att underprestera, i förhållande till hur snabbt vår befolkning åldras.

"Konkurrenskraftsavtalet var Sipiläs stora strategiska misstag, tycker jag."

AUKUS I och med den nya Aukus-pakten mellan USA, Storbritannien och Australien går världen in i en ny fas av kallt krig, kapprustning och terrorbalans mellan stormakterna.

I finländsk nyhetsrapportering om Aukus har man fokuserat på den franska regeringens och krigsindustrins missnöje med Australiens beslut att nobba Frankrikes erbjudande om atomdrivna attackubåtar. En viktig del av Aukus innebär nämligen att det i stället blir USA som ska leverera dessa nya havsvidunder.

Vad medier tills vidare inte verkar ha fattat är att amerikanska attackubåtar drivs med höganrikat uran (HEU), det vill säga materialet som kärnstridsspetsar görs av, medan franska attackubåtar körs med låganrikat uran (LEU), sådant som används som bränsle i kärnkraftverk.

Därmed innebär Aukus ett dråpslag mot ickespridningsavtalet NPT.

Specialisten Sébastian Philippe på Bulletin of the Atomic Scientists noterar att Internationella atomenergiorganet IAEA för närvarande försöker hindra Iran från att skaffa tillräckligt med klyvbart material för att bygga ett kärnvapen, det vill säga 25 kilogram (0,025 ton) HEU enligt den internationellt överenskomna standarden. Men om nu Australiens regering tänker hålla tolv attackubåtar av amerikansk modell i gång under 30 års tid behövs därtill hela 6000 kilogram (6 ton) HEU. Klarar IAEA av att övervaka denna mängd HEU utan att få tillgång till hemlig information om amerikansk marinreaktordesign? ”Man kan föreställa sig svettdropparna som rinner ner längs halsen på Internationella atomenergiorganet IAEA:s ledning i Wien när en australisk delegation knackar på dörren med de goda nyheterna”, skriver Philippe.

Och om en gång USA får sälja HEU-drivna ubåtar till Australien, varför skulle inte till exempel Ryssland då få sälja sådana till Kina och Indien eller Kina till Pakistan? Andra länder (Sydkorea, Nordkorea, Brasilien och så vidare skulle förmodligen också beredvilligt ställa sig i kön.

Det finns naturligtvis mycket mer att utreda och orda om Aukus-pakten. Jag begränsar mig till en enda synpunkt på vad vi kan göra åt saken. Vi kan verka för att Finlands politiska ledning äntligen ska ansluta vårt land till det existerande FN-avtalet om ett förbud mot kärnvapen (förkortat TPNW). Våra regeringars ständigt upprepade förevändning för att inte göra detta har hittills varit att ickespridningsavtalet NPT är tillräckligt. När NPT nu går upp i rök blåser även detta fikonlöv bort och blottar hela nakenheten i våra regeringars och vårt utrikesministeriums argumentation.

Skulle det ha någon betydelse ifall Finland ändrade linje och gick med i TPNW? Svaret är utan tvivel ja! Opinionsmätningar i EU-länderna, inklusive de Natoanslutna länderna och de med amerikanska kärnvapen på sina territorier (Belgien, Tyskland, Nederländerna och Italien), har visat överväldigande stöd bland medborgarna för att ansluta sig till fördraget om förbud mot kärnvapen. Ändå har tills vidare endast Österrike, Irland och Malta anslutit sig till fördraget. Ifall Finland anslöt sig skulle inte minst ledningarna i våra nordiska grannländer få lov att ta sig nya funderare på saken.