En liten bok om ett stort drama
Arthur Francks senaste dokumentär är ett viktigt historiskt dokument om en liten kuriös bok i ett stort nationellt drama. Vittnesmålen om det osmakliga efterspelet är det nya i dokumentären som inte berättats förr.
DOKUMENTÄR
Bonedsmutsarna – en bokskandals anatomi
Yle Arenan från den 27.9 och Yle TV1 torsdagen den 30.9 kl. 19.00 och söndagen den 3.10 kl. 12.05. Manus och regi: Arthur Franck. Medverkande: Arto Astikainen, Kalle Heiskanen, Aarno Laitinen, Ritva Remes, Anneli Sundberg, Janne Virkkunen. 83 min. F7
När Helsingin Sanomats Aarno Laitinen våren 1981 ville skriva allt han visste om Urho Kekkonens demens krävde chefredaktören att han först skulle visa upp ett läkarintyg.
När reportern Kalle Heiskanen i april 1981 ville skriva att Ahti Karjalainen uppträdde stupfull på en mottagning på Sovjets ambassad blev han stoppad.
När den politiska redaktionen i sin skvallerspalt Kummitäti avslöjade att Paavo Väyrynens plan gick ut på att först göra Ahti Karjalainen till president och sedan efterträda honom valde chefredaktören att lägga ner hela spalten efter att en ilsken Väyrynen ringt upp och klagat.
Självcensur och hukande
Det var sådana här fall av självcensur och hukande inför makten som fick sju reportrar vid Helsingin Sanomats politiska redaktion att våren 1981 sätta sig ner och skriva en avslöjande pamflett om Finlands ledande politiker, Tamminiemen pesänjakajat.
När fyrtio år har gått sedan utgivningen sänder Yle en dokumentär om boken, om författarna, om det politiska klimaten i Finland på den tiden och om efterspelet som ledde till att Aarno Laitinen fick sparken.
Arthur Franck som står bakom dokumentären har intervjuat sex av författarna och grävt fram glädjande många arkivfilmer, nyhetsinslag och intervjusnuttar från åren då Urho Kekkonens ord var lag och då sovjetiska diplomater och agenter ohämmat blandade sig i allt som hände i Finland.
Framför allt Urho Kekkonens uttalanden om pressfrihet är verkliga höjdpunkter.
Potentiella efterträdare
När de sex HS-journalisterna började skriva sin bok våren 1981 räknade de med att presidentvalet skulle hållas enligt schemat 1984. Bokens idé var att skriva porträtt på alla de politiker som kunde förväntas spela en roll i valet.
Historien ville annorlunda, Urho Kekkonen insjuknade i september 1981 och boken gjordes klar i expressfart inför det stundande presidentvalet. Den gjorde stor succé och såldes i 160 000 exemplar.
Läsarna älskade skvallret om Ahti Karjalainens alkoholism, Johannes Virolainens kärleksbekymmer och Kalevi Sorsas långsinthet. Politikerna däremot var rasande.
Nu inleddes jakten på författarna. Boken hade getts ut anonymt, men ett halvt år senare pekade WSOY:s vd Hannu Tarmio ut HS-journalisterna som bokens författare. Han visste det för boken hade först erbjudits WSOY som tackat nej.
"Motbjudande svek"
Det är lätt att hålla med en av författarna, Janne Virkkunen, när han kallar Tarmios svek ett stort och ytterst motbjudande brott mot yttrandefriheten.
När septetten var avslöjad kallade chefredaktörerna in författarna till
förhör. Vittnesmålen om det osmakliga efterspelet är det nya i dokumentären som inte berättats förr. Bilden som framträder av de legendariska chefredaktörerna Heikki Tikkanen och Simopekka Nortamo är allt annat än sympatisk.
Att skribenterna gärna ger sin bok en stor betydelse för att Finland på åttiotalet fick en proffsigare journalistik är förklarligt. Visserligen bröt Tamminiemen pesänjakajat isen och visade vägen för en fränare bevakning av makten. Men när man med dagens ögon läser boken så är det mest överraskande att innehållet inte alls mera känns märkligt eller ens speciellt kontroversiellt. Porträtten av politikerna är av samma typ som man hittar i de flesta stora tidningars söndagsbilagor.
Också utan Tamminiemen pesänjakajat skulle historien ha haft sin gång. Mauno Koivisto ville visserligen envist behålla samma kontroll över medierna som Kekkonen hade haft, men journalisterna vägrade ställa upp på en ny omgång förmyndarskap.
Konkurrens gav pressfrihet
När Iltalehti började utkomma 1980 och MTV fick sina nyheter 1981 uppstod en helt ny konkurrens om nyheter och scoop. Plötsligt fanns också mängder av lediga tjänster och den nya generationens journalister vägrade ställa upp på det som kallades ”landets sed”, att redaktionerna tog politisk hänsyn.
Från den här tiden minns jag Publicistförbundets otaliga möten om pressetik. I inflammerade debatter krävde vi som var yngre och hämtade inspiration från Sverige att alla relevanta nyheter ska publiceras utan hänsyn till konsekvenser. De äldre däremot verkade tycka att ingenting får publiceras som kan tänkas strida mot den officiella utrikespolitiska linjen, VSB-pakten eller Yles programregler.
Klart är att Tamminiemen pesänjakajat hösten 1981 ruskade om Finlands politiska liv på ett hälsosamt sätt och kanske också bidrog till ett oklanderligt presidentval 1982.
Francks film är därmed ett viktigt historiskt dokument om en liten kuriös bok i ett stort nationellt drama. Betyget dras ned av obegripliga inserter om tennisregler och snuttar från gamla finska filmer som är från tidigt sjuttiotal och därför känns otidsenliga och malplacerade.